sista november

Låt oss fira denna dagen.
För imorgon tar allt det gråa och deprimerande slut.
JA! November är över - och vi alla överlevde. Visst känns det bra?

Dessutom, som pricken över i:et eller något ännu bättre:
Stina har skaffat facebook.


VÄRLDEN JUBLAR OCH ALLA VÄRLDENS PROBLEM KÄNNS SOM LÖSTA.

portabello market

I lördags gick jag på Portabello market för att inhandla lite julklappar. Låt oss säga att det gick sådär.
Min ursäkt är att marknaden har hur stor vintageavdelning som helst, och jag blir lätt förälskad.
Hur som helst så lyckades jag köpa tre julklappar.
Dessutom blev jag streetstyle fotograferad av en streetstyleblogg som jag glömde fråga namnet på...
Sist men inte minst, så hittade jag dessa skorna. Åh.

Ska börja göra Portabello market till en tradition, en gång i veckan eller så. Världens bästa marknad i Londons mysigaste område, Notting Hill. Speciellt mysigt nu såhär i juletid.

hej vinterland

Snön har kommit till London. Och därmed vintern.
och JULEN.
Och imorgon börjar julkalendern på SVT, och på söndag ska jag se Luciatåg.
Trots att det inte är lucia, men fint med julstämning.
Lyssnar på svensk julmusik och imorgon ska jag dricka glögg och äta pepparkakor på svenska puben.
Oj vad svenskt allting blev.

Måste köpa julklappar, tänker att det är lugnt.
Sen kommer jag på att jag bara har två helger kvar i den här staden, innan jul vill säga.
Oj. Vad fort det gick.

Tack John

Med tanke på att John har min telefon (läs inlägg nedan) så var jag ju helt enkelt tvungen köpa en ny.
Finns massa bra saker med att ha en telefon. T.ex. som att den fungerar som väckarklocka och dessutom gör så att man har kontakt med omvärlden. Det är sånt man inser när man inte längre har någon telefon.

I Sverige är telefoner dyra. Min gamla Samsung modell gammal och dålig kostade 700 kr förra året. Det är billigt i Sverige.
Så jag tänkte att jag köper en grymt billig telefon i England, eftersom att den är omöjligt att ha i Sverige, svenska sms tar ju hundra år att skriva när ordlistan är på engelska.
Gick till affären och hennes fråga var "hur mycket vill du betala?"
Svar: så lite som möjligt.

Betlade 30 pund för en Sony Ericsson Walkman. Drygt 300 kr för en musikmobil med 2 megapixels kamera, radio, OCH Quadrapop.
Min nya telefon är bra mycket bättre än min gamla, och bra mycket billigare.
Och vilken lycka det var att återförenas med mitt saknade Quadrapop, äntligen ser jag framemot att åka tunnelbana.
Det blir jag, London Underground och quadrapop. Kan det blir så mycket bättre?

Jag känner mig som ett barn på julafton.

Jävla John

Vi hade nog världens bästa kväll igår.
Jag, Camilla och Jenny.
Vi drog på världens sjukaste efterfest med en kille som hade vita långkalsonger och vi åt på mc'Donalds med killar som tyckte att
- "Do you like Jude Law" var det roligaste man någonsin kunde fråga en tjej.
Vi hade en himla bra kväll alltså.

Men som alla vet så kan det inte bara vara så bra, inte för mig.
Så imorse inser jag att min telefon, den är ju försvunnen! Åh nej vart är den - tänkte vi och smsade långkalsonkillen (som han så omsorgsfullt heter på Camillas telefon).
Men han var på jobbet.

Sen så ringer John till Lilia.
Och John, han ringer från min telefon!
Min telefon är alltså hos John - perfekt.
Men. Vem fan är John?!

trummorna

The Drums igår på HMV forum.
Och vi bara dansade till Let's go surfing, blev dränkta av öl lite nu och då och de avslutade så fint med Down by the water.
Vilka killar, oerhört svåra att fånga på bild. Sångaren dansar som om han är från 80- talet, fast i en 90- tals pottfrilla. Dem var roliga att titta på i alla fall, och dansa till.

Idag är det fredag, det tackar vi för!

.

Plötsligt blev det jätte långt,
och jätte jobbigt.
Men det har ju varit långt länge nu.
Jätte långt.

god jul

God jul önskar jag, med världens bästa julsång här framför av Sveriges bästa man.

sjuklig.

Jag blev förgiftad av Costa eller Starbucks igår.

is it fast enough so we can fly away?

promillekyssar

Jag är inte säker på att jag tror på skönhet längre,
& jag tror inte längre på känslor.
Jag tror på meningslösa promillekyssar och
kladdiga händer som glider över promillefylla kroppar
och inte betyder någonting alls.
Förutom utlopp för er kåthet.

Det äcklar mig.
Ni har inte ens sett mig i ögonen.
GÅ HÄRIFRÅN. Jag vill inte ha er.
Jag vill inte ha era händer mot min hud.

Och vem är ni egentligen att trösta oss,
en söndag som denna.
När ensamheten fyllt hela världen,
när världen tagits ifrån någon.
Någon så ung.

.

I am not sure I believe in beauty anymore.

Le'chaim

Redo. Väntar på Tina.

weekender.

Vi hade tjejkväll igår. Drack vin, åt ost och kex. Mös.
Sparade pengar.
Nu sitter jag barnvakt några timmar.
Sen firar vi Irina's 19års dag i Camden.
Och Imorgon blir det Winter wonderland.
Åh vad jag längtar till julen.

rouge

28 dagar.
Jag räknar ner i sysslor.
och dränker siffrorna i vin.
rödvin.
och jag klär mig i svart,
för att inte få fläckar.
och för att det är november,
november är en mörk tid.

Fredag. Rödvin.

Lykke Li

Det blir aldrig lika bra som Youth Novel.
Här är första singeln, jag hoppas resten av skivan är bättre.
Den kommer i Mars.

spanish

Stabilt att göra läxan en timme innan lektionen.
Nej, jag kommer nog aldrig lära mig spanska.

members club

1 & 2. Jag och Madde på Loco Mexicana 3. Röka vattenpipa i Camden 4 & 5. Julpynt i Covent Garden

Helg.
Ja, det var ju ett tag sedan men ibland orkar man inte bara vara effektiv. Jag orkar oftast inte vara effektiv. Nåväl, bättre sent än aldrig är vad jag lever efter.
Jag, Madde samt ungefär två dussin utav andra människor gick på Mexikansk restaurang, åt tacos, drack Sangria, shottade tequila och allt annat som man gör i Mexiko.
Sedan tog vi tuben till Covent Garden för att agera plus onces till en members club.

En members club är en sådär klubb dit bara medlemmar får komma in. Inga promoters, inga poshy, poshy girls med långa, smala ben och korta klänningar. Bara om dem är medlemmar.
Beyoncé har varit på klubben.
Och där var vi, två helt vanliga tjejer ifrån Piteå, i hissen på väg upp till baren - där Beyoncé varit. I baren väntade tre stycken nya vänner på oss, vi blev bjudna på vin, efter vin, efter vin, och glada blev vi/ var vi.
Efter ett tag i baren tog vi hissen upp till klubben.

Ja, ni förstår, den här members cluben har 4 våningar:
1. Bio
2. Bar
3. Relax (lite spa och sådär)
4. Klubb

Bara att välja och vraka.

Klaxons

Tisdag var en fin dag, jag och Lilia åkte till The Forum i Kentish Town för att se Klaxons.
Jag packade väskan tidigt under dagen, bestämde vad jag skulle ha på mig och så fort pappan kom hem rusade jag upp för att byta om och sminka mig. Tänkte att jag måste vara i god tid, och ville dessutom vara ekonomisk och ta bussen.

Men, eftersom att jag har krossat två speglar och gåt inomhus med uppfällt paraply så kan vi ju gissa hur det där med i god tid samt ekonomisk gick. Åkte till Bounds green med buss, var tvungen byta buss för att ta mig till Muswell Hill. Halvvägs till Muswell Hill så tänker jag "och min biljett ligger så säkert där på fönsterbrädan" sedan panik MIN BILJETT LIGGER PÅ FÖNSTERBRÄDAN!
Jag hoppar av bussen så snabbt jag kan och rusar tillbaka till Bounds Green station, från Bounds Green till mitt hus tar det 15 minuter med buss. Med tunnelbanan tar det ca 2 minuter till Southgate men från stationen i Southgate till mitt hus tar det ca 15 minuter att gå. VAD GÖRA?!
Klockan var dessutom tio över sex och klockan sju skulle jag och Lilia mötas.

Jag tar tunnelbanan och sedan buss från stationen till mitt hus, rusar upp, hämtar biljetten, rusar till närmaste busshållsplats, väntar fem minuter på buss till stationen, tar tunnelbanan.
"Sorry for the delay" - TYPISKT TUNNELBANAN.
Nej jag förlåter dig inte, jag har en konsert att gå på!
Tillslut lyckas jag i alla fall komma fram, klockan halv åtta... Så min plan att vara i god tid fungerade inte riktigt, och 5 bussresor, samt 2 resor på tunnelbanan är inte särskilt ekonomiskt.

Nåväl, vi fick bra platser i alla fall. Tyvärr hade vi bara sittplatser så ungefär hälften av låtarna gick åt till att titta på alla lyckligt lottade människor med ståplatser och tänkte "om vi bara kunde få dansa..."
Som tur var hade vi världens härligaste mellanålders kvinna framför oss som dansade så att det stod härliga till. Och vilka moves sen, kunde inte låta bli att smygfota henne lite.

Konserten var i alla fall mycket bra och jag är nöjd.
Golden Skans och Gravity's Rainbow var bäst.

På torsdag blir det The Forum igen och denna gången: The Drums!

HMV forum

Ikväll åker jag och Lilia till The Forum för att se Klaxons, oj va fint för en tisdag!
Så har ja köpt en The Libertines tröja också.
Uppdaterar angående konserten senare, men nog kommer det att bli bra alltid.

Skins

Tio avsnitt och ett par timmar senare så är jag förälskad.
Sid och hans sjungande tröja och Cassie såklart, för att hon är underbar.

kyligt

Ville bara visa på att oavsett hur långt söder ut jag flyttar så är det ändå kallt.
Borde prova flytta till Saudiarabien och undersöka om jag kan vara en bidragande faktor till klimatförändringar...

Dessutom undrar jag varför allt, alltid händer mig? Är lite bitter just nu men - det är november.
Dagarna går så långsamt och veckorna går så fort.
Jag har bott i London i två månader nu, jag saknar Sverige. Det gjorde jag inte efter två månader i Israel. Typiskt. Eftersom att jag var tvungen åka hem efter två månader när jag var där.
Varför vill man alltid ha det man inte kan få?

OSV. med massa dåliga frågeställningar och en bitterhet i tonen.
Godnatt.

November London.

Jag kan berätta för er om hur november ser ut här i London.

Det är då som löven fallit till marken och alla dem där vackra höstlöven som att tjatar om hela tiden bildar en brun, inte allt så vacker sörja på vägarna. En sörja som människor lite här och var halkar i.
Det är i november som det regnar och blåser samtidigt, nästan minst en gång om dagen. Och det blåser så mycket att även om det spöregnar så går paraply inte att använda för även de starkaste (för att inte säga dyraste) paraplyerna blåser sig aviga.
Och det är i november som kylan och mörkret kommer. Man tänder lamporna redan på dagen för att i novembers dagar så skiner inte solen, då är det bara grått och molnigt. När man är utomhus så längtar man in, men att ta det där klivet in i ett engelskt hus är ingen bra upplevelse. För i England så är det inte särskilt mycket varmare inomhus är utomhus.

November är, alltid, överallt månaden då allt det fina med hösten går förlorat, månaden när mörkret kommer, när kylan kommer, månaden innan det fina med julen kommit.
November är bara ett mörkt mellanläge och det mellanläget har alldeles för många dagar.

dammtorkar

"I'm not going to be hardened by these people, to these things, I'm not going to let them destroy my feelings or my emotions." - Peter Doherty.

SWE

Om 38 dagar åker jag till Sverige.
Till Uppsala.
Till Piteå.
Det kommer bli så fint, ni anar inte hur mycket man kan sakna.

Jag älskar London, och jag älskar att jag ska tillbaka hit efter jul och stanna ännu längre.
Men Sverige känns faktiskt lite lockande nu när det börjar bli kallar, mörkare och närmre juletid.

köld.

Samma väder inomhus som utomhus, det är Englands melodi.
Och här ligger jag under två täcken och fryser kroppen av mig.
Jag tänker, jag vill fan inte dammsuga hela huset idag.

and all the adventures

I lördags hade vi en tävling. Vi var tre olika lag av svenska tjejer som skulle göra olika uppdrag som vi fick poäng för.

Bland annat:
- Göra en frisyt på en främling
- Klämma in fyra främlingar i en telefonkiosk
- Gå ner i spagat framför London Eye
- Stå på händerna framför en biljettautomat
- Hjula i Hyde Park
- Kyssa en bartender
- Köpa öl
- Rada upp fem främlingar i längdordning
- Gör en mänsklig pyramid på Picadilly Circus

Dessutom:
- Springa fel väg i en rulltrappa
- Bryta arm med en främling
- Sjunga allsång med fem främlingar
- Prata engelska högt i mobiltelefonen på tunnelbanan (där det inte finns någon mottagning)
- Krypa 10 meter på Oxford street
- Göra en kullerbytta på Primark på Oxford street
- Intervjua en främling om dennes sexliv

Allt detta finns på film, eller som ni ser ovan - bild.
Så himla fin dag, mycket skratt och äventyr.
Fredagen bjöd på utgång med Jozephine som jag lärde känna genom ett toalettbesök på Underworld för flera veckor sedan, dessutom blev jag uppraggad av en bisexuell tjej. Hon bjöd mig på öl och shot och tyvärr fick hon inte mycket ut av det, men så himla trevlig tjej och vi hade kul trots att jag inte var intresserad sexuellt. Underbart.

Spotted:

The schoolyard boy har blivit mer än en skolgårdspojke. Igår såg jag honom på andra sidan gatan och idag gick han förbi mig.
Ack va snygg han är.
Av någon anledning lyckas det alltid vara något som gör att jag inte kan prata med honom: en kompis, en mamma, en stor gata, en telefon.

Nåväl, nu vet jag ju att han inte bara håller hus på skolgården.

hejdå

Är så nervös, och det här med spanska. Vem var det som kom på det egentligen? Himla dum idé.
Önska mig lycka till.

hemlös

En sak är i alla fall säker, jag har verkligen fått känna på novembers friska vindar idag.

Vi har tvättmaskinen ute i garaget, för huset är så gammal så man får inte dra vattnet hur som helst. I England låser sig dörrarna av sig själva.
När jag går ut med tvätten brukar jag inte stänga dörren helt, ta med sig nyckeln är ju bara alldeles för jobbigt.
Idag hände det som inte får hända. Jag stängde dörren. Så där stod jag, 10.00 på morgonen iklädd jeansskjorta och haremsbyxor. Hemlös. Telefonlös. Penninglös. Och ja, utan nyckeln.
Jag försökte förtvivlat hitta en stege för att kunna klättra upp till husets enda fönster som råkade vara mitt eget och ligger på andra våningen. I England finns det inga stegar. Sedan försökte ajg förtvivlat hitta en nyckel som ledde till baksidan för jag tänkte att på något sätt måste jag ju ta mig in. Men jag tänkte fel.
Tillslut accepterade jag det hela och förberedde mig för världens längsta dag som skulle leda till att antingen frös eller svalt ihjäl.

Jag satte mig i garaget och tittade på tvättmaskinen, hade ett gammal påslakan för att värma min stackars kropp. Tänkte att jaha, här ska jag sitta nu, i fem timmar. Sedan ska jag roa ett barn på något sätt, i två timmar.

Så kom jag på att jag hade min jeansskjorta på mig. Den där jag hade stoppat en 20 punds sedel i fickan, och mycket riktigt där var den! Åh lyckan när jag hittade den, jag kände mig som en hemlös som hittat nyckeln till ett skjul, ett sätt att få tiden att gå lite fortare, ett sätt att förhindra döden ett tag.
Jag väntade på tvättmaskinen, torktumlade snabbt ett par sockor och mina leggings. Tog på mig det istället för haremsbyxor, som tenderar att bli lite för kallt i ett november- London. Haremsbyxorna, ja dem fick istället agera halsduk. Sedan klampade jag i rask takt iväg till second hand affären i Palmers Green. Och tro mig, det var en lättnad efter att ha tittat på en tvättmaskin i en och en halv timme.

På affären köpte jag en mycket fin och mycket varm kofta för en billig peng och blev mycket nöjd över att numera slippa frysa ihjäl. Då var det bara nästa dödsorsak kvar att ta ihjäl, hungern. Jag övervägde Starbucks eftersom att man helt enkelt kan sitta där så länge man vill. Men min plånbok svek mig och det slutade på Mc'donalds. Måste säga att det besöket påminde mig om Leeds resans underbara, och samtidigt förfärliga natt.
Efter maten var klockan ett och två timmar återstod innan skolan var slut för den yngsta pojken.
Vad skall man göra i två timmar utan hem, utan telefon, utan någonting?
Jo. Sitta i en park och tittat på dammen och alla november träd och tänka på allt som tänkas kan. Så där satt jag. I parken. I två timmar. Och tänkte.

Tillslut hämtade jag den yngsta pojken och jag tänkte att vi kunde spela fotboll i parken, för en fotboll hade vi minsann. Den yngsta pojken såg inte riktigt lika positivt på situationen som jag gjorde (jag hade vid detta laget börja vänja mig vid att inte ha något hem).
"Du är TRÅKIG och KORKAD" sa han.
Samtidigt som han vägrade göra någonting annat än att försöka öppna dörren med en pinne.

Det var en fröjd när pappan kom hem, men oj vilket äventyr att inte göra någonting på en hel dag. Och oj vad mycket det finns att tänka på. Speciellt i november.

oh Bar'am.

Idag saknar jag Israel. Den här månaden verkar vara en sån som får människor att sakna det vi hade där. Och inte är det väl konstigt heller. Där levde man liksom, hela tiden, varje sekund, varje dag. Förutom i äppelfabriken, men man minns aldrig det jobbiga såhär i efterhand.

Och ja vi hade världens tråkigaste arbetsdagar med alldeles för många timmar, och alldeles för många äpplen. Och ja vi hade tråkiga söndagskvällar och måndagskvällar, när ingen gjorde någonting och tiden bara gick alldeles för sakta. Men det fanns alltid folk där, att göra ingenting med, och samtidigt leva livet med.

Vi hade mitt i veckan pub- kvällar med en lagom dos alkohol, även om dosen ofta inte alls slutade på lagom och kvällarna inte alls slutade i lagom tid. Vi hade långa efterfester i Colombianernas rum trots att dagen efter väntade rullband med äpplen som aldrig slutade komma och som gjorde bakfyllan bra mycket värre än vad den egentligen var.
Vi hade onsdags bakfylla, och volontärsmöte som var alldeles för sent och som alltid handlade om samma sak. Och alldeles för tidiga mornar, utan frukost för den kom mycket senare och vem klarar det på en obalanserad dagen efter mage?
Vi hade torsdagsfesterna där alla inte riktigt kunde vara med för vissa jobbade men många var med ändå. Så hade vi fredagarna och pubkvällarna, och korridorsfesterna, och efterfesterna, och förfesterna, och Arak, och Alaska och shabbatvin, och kakor i membersclub efter veckans godaste middag fast den oftast inte var så god.
Så hade vi alla dagar då vi bara satt i solen, tittade över bergen, över Israel, över Libanon. Gick till Old Bar'am för att göra något annorlunda. Vi hade Beer Olympics, latino night, hebreiska lektion som aldrig blev av och vi hade löften som aldrig gick i uppfyllelse. Vi hade världens jobbigaste farväl, rykten, välkomnanden, saknader, och både bra och dåliga överaskningar.

Och så hade vi varandra, och så bara levde vi där vi var och fick en relation till varandra som ingen annan någonsin skulle förstå. För vi var alla så olika, men vi var alla där och vi vara alla. Tillsammans. Alltid.

Och just nu så känns London rätt så ensamt, och instängt. Och November. Och, jag kan inte gå ut och förvänta mig att se fem Colombianer röka vattenpipa och be mig slå mig ner. Sånt ser man inte, bara på Bar'am.
Åh Bar'am.

November.

November är världens mest deprimerande månad. Vi har 30 dagar framför oss av depression, hur känns det?
Nja. Det känns mest som att jag får i ide. Väck mig när våren kommer. Oj vad jag kommer sakna Israel när vårlukten börjar komma igen..