1.21.2013

23:18

Om allting är svart och vitt så lever jag i någon slags påhittad gråskala.
Ingenting är någonting men någonting är ändå ingenting.

1.16.2013

21:23

Man skulle kunna säga att vi är tillbaka i gamla hjulspår,
men efter lite mer än en vecka så känns det mer som att vi aldrig lämnade dem.
Skola från morgon till kväll, frukost, lunch och middag.
Oftast stänger jag av väckarklockan minst en halvtimme senare än jag hade tänk.
Oftast lägger jag mig slutkörd i sängen, framför tv:n när jag kommer hem.

Det känns bra att vara tillbaka i hjulspåren,
att det inte har spårat ut.
Trots att min kropp inte riktigt förstått att det inte längre är lov,
trots att det verkar omöjligt att vakna i tid för att frivilligt åka till skolan klockan åtta.
Det är väl en bit kvar innan jag är tillbaka så djup i spåren,
men jag skulle ändå gissa att det löser sig.

1.11.2013

17:47

Jag har varit i ganska många städer.
Men jag har nog aldrig varit med om en stad så halkig som den här.
Både fysiskt och psykiskt.

1.02.2013

01:56

För tre år sedan satt jag och väntade på att januari skulle springa förbi.
Väntade på att bli klar med årets första månad för att få åka ifrån Sverige i några månader.
För att få åka till Israel.
När jag kom hem vet jag att jag tänkte på hur sjukt det skulle vara, att tänka tillbaka på allting.
Jag tänkte på hur långt det var kvar innan det var ett år sedan vi var där, innan vi pratade om det med riktig nostalgi.

Nu är det snart tre år sedan.
Jag minns hur bra jag trivdes, hur mycket jag tycka om alla, hur jag älskade atmosfären, hur jag älskade att resa, hur jag hatade doften av äpplen, hur jag lyssnade på musik 8,5 timmar om dagen samtidigt som jag rensade äpplen efter olika klasser.
Jag minns hur mycket skvaller som gick, hur mycket drama som uppstod, hur många fester vi hade, hur vi jämförde hela stället med en dokusåpa.
Jag minns hur det längst rullbanden stod inskrivit tusentals olika namn och årtal, jag minns hur jag tänkte att det var så länge sedan de människorna stod här. Jag minns att jag undrade hur det skulle kännas för mig när allting var så länge sedan.

Ett tag saknade jag det alldeles förfärligt mycket, och jag kan fortfarande sakna det. Idag tänker jag inte att jag ska åka tillbaka, idag tänker jag på hur underbart det var då. Jag undrar vad alla andra som jag träffade där gör. Några pratar jag med ibland, andra minns jag knappt namnet på.
Jag tänker på hur gamla vissa blivit sedan dess, jag med såklart men jag är fortfarande yngst. När vi lämnade kibbutzen tänkte jag på hur hemskt det var att jag aldrig mer skulle träffa de flesta av alla de människorna jag mött där. Idag kan jag se charmen med det. Att vi levde så pass tätt inpå varandra, att vi kom så otroligt nära varandra. Det hela kändes som en evighet, en vecka kändes som en månad trots att allt gick otroligt fort. I verkligheten var vi bara där i två månader.

Jag minns att när vi skulle åka dit så kändes två månader som så oerhört lång tid att spendera i ett annat land. Jag minns att jag var rätt rädd när vi skulle landa, och jag minns framför allt hur osäker och vilsen jag kände mig när jag vaknade på en buss i norra Israel tidigt morgonen efter med flera dussin soldater runt omkring, alla med varsitt maskinvapen liggande i knät samtidigt som de sov. Allt var lite skruvat och konstigt men det gick så fort att se det som något normalt. Två månader.
Idag tänker jag att två månader, det är ju ingenting. Det är knappt 60 dagar som springer förbi utan att man ens hinner stanna upp och tänka på vad man egentligen håller på med.


Tre år. Nu sitter jag här och tänker att jag vet nog ändå vad jag håller på med, och det känns så himla tryggt att jag inte längre är 18 år och vilsen, men framför allt känns det ännu skönare att jag fortfarande har förmågan kvar att vara lite naiv både när jag vill och inte vill.

1.01.2013

00:05


Inviger det nya året med en låt. Kanske borde börja skriva i bloggen också?