00:09

Jag orkar inte skriva något vettigt.
Imorgon är sista dagen i november
och efter en vecka som jag trodde var bottenlös byts ut mot helg!
Äntligen.

00:11

00:08

Tidiga mornar, sena nätter.
Tentaångest.
Inlämningsuppgiftsångest
Redigeringsångest
litevanligångest

ojdå. livet.

19:06

Så vi samlar hälften av alla bästa människor i samma hus.
Det är nästan så att det är synd om resten av de som bor i huset.
Men ärligt talat så skiter vi i det.
För det är ju inte vi som lider av att vi alltid har en hög livsnivå, och ännu högre ljudnivå.

23:25

Spenderar all tid i skolan, alldeles för många timmar. Det behövs ändå. Än fler timmar behövs egentligen.
Helgerna springer förbi alldeles för snabbt. Jag vet inte var de tar vägen. In i dimman kanske.
Vi glömmer bort november med alldeles för tidigt pepparkaksbak och alldeles för sen kräftskiva.
Och vi ramlar längst gator igen, trots att det inte finns kullersten i den här staden.
Trots att vi inte trodde att det var möjligt.

Äldre blir vi också, och vi kommer aldrig mer vara så unga som vi är idag.
Ändå är jag lika dum, och snurrar tillbaka in i samma misstag om och om igen.
Vissa kallar det att leva livet.
Jag trodde väl att jag hade lärt mig någonting längst vägen.
Jag hade nog alldeles för många fel i den tron.

19:37

Måste erkänna att jag har lyssnat på Darin två gånger idag.
Känner mig som 14 år igen.

21:49

REPORTAGET.

Välkommen på alla språk. Det blir en hel del språk, och så gott som inget av språken använder sig av samma alfabet. Bland språken finns arabiska, armeniska, ryska, tigrinska och många fler språk.

– Förra vintern hade vi många från Afghanistan som var här, nu är det lite mer blandat, säger Anja Haara från Röda Korset som är en av de människor som leder världscaféet på Träffpunkten i Kvissleby.

Varje måndag anordnas det så kallade världscaféet och så har det varit i två år. Träffpunkten styrdes tidigare av kommunen och kom till för att bli en mötesplats med olika aktiviteter för pensionärer. Verksamheten blev efter ett tag för dyrt för kommunen och det var då som några ideella organisationer tog på sig att ta över verksamheten. Idag styrs träffpunkten med hjälp av samarbeten mellan organisationerna: Röda Korset, Pensionärernas Riksorganisation, Sveriges Pensionärsförbund, Njurunda församling och Sundsvall kommun.

Redan halv tio på morgonen luktar lokalen kaffe och i köket hjälps de ansvariga åt att bre mackor som sedan kommer att vara till försäljning. Förutom de volontärer som finns med från de olika föreningarna så har även några stamgäster kommit för att hjälpa till, trots att caféet inte öppnar förrän en halvtimme senare. Måndagar är alla välkomna till Träffpunkten, både pensionärer som kommer för att spela bingo, väva eller fika tillsammans, men också asylsökande som kommer för att lära sig svenska.

– Världscaféet är integrering både på ett kulturellt sätt och åldersmässigt, säger Anja.

Konceptet har blivit mycket uppskattat. Fler och fler asylsökande kommer till Träffpunkten på måndagar för att delta i svensklektionen som pågår mellan elva och tolv.

Två män kommer en halvtimme innan lektionen startar. De är båda två från Syrien. Den ena pratar en del engelska, den andra ingen alls. De hjälper varandra att kommunicera med Anja som leder svensklektionen idag. Mannen som varken pratar svenska eller engelska är stiligt klädd med skjorta, kavaj och välkammat hår.  Han är väldigt angelägen om att visa bilder på staden han kommer ifrån, bilder på sönderbombade hus och män med vapen inne i en kyrka. 
Båda två kommer från den syriska staden Aleppo som blivit hårt utsatt under den arabiska våren.  Trots det så är den andra mannen väldigt glad. Han har en glimt i ögonen och verkar gilla att vara i centrum, att få andra att skratta åt honom och med honom.

Att Träffpunkten skulle engagera sig i integration var en idé från Röda Korset. Migrationsverket byggde för några år sedan ett asylboende i Njurunda och det var anledningen till att förslaget kom upp. Kommunen tyckte att idén var intressant. Innan caféet startade bjöd migrationsverket in asylsökande till ett första möte, ungefär ett 30- tal personer dök upp. Under första mötet kom det fram att det som var mest intressant var att spela fotboll, biljard och framför allt att lära sig svenska.

– De som kommer hit har inte fått uppehållstillstånd i Sverige och har därför inte heller någon rätt till svensklektioner, hos oss får de lära sig ord som är nödvändiga i vardagen och gör det lättare för dem, säger Elsa- Marie Nordin fån Röda Korset.

När alla har kommit och lektionen har börjat på riktigt är det väldigt trångt i rummet, och allt eftersom tiden går stiger värmen. Lokalen är liten och rymmer precis två bord. Alla ryms inte kring borden utan vissa får sitta mot väggen. Längst fram står Anja vid en tavla där hon skriver ner svenska ord. Nivån på svenskan är olika hos alla, någon kan böja verb andra vet inte vad välkommen betyder.

– I vanliga fall har vi delat upp grupperna i en nybörjargrupp och en grupp för de som kan lite mer. Idag är kvinnan som har hand om den andra gruppen sjuk så därför får vi köra alla tillsammans, säger Anja.

Alla antecknar frenetiskt vartenda ord Anja skriver på tavlan, förutom en man från Armenien. Han sitter med armarna i kors och kan svaret på så gott som alla Anjas frågor. Levon Mazutyunyan har varit i Sverige i två år, träffpunkten har han gått till i fyra månader. Han går varje måndag tillsammans med sin kompis från Armenien. Levon är bäst i klassen på svenska, ändå har han svårt att hitta vissa ord. Hans ögon ser blyga och lite osäkra ut, kanske framförallt för att han är rädd att inte förstå, rädd att inte kunna tillföra något.  Blicken påminner om osäkerheten i ett barns ögon, men tillhör en vuxen man med mycket livserfarenhet. Han berättar att Röda Korset försöker hjälpa honom att hitta en praktikplats.

– I Armenien jobbade jag som ekonom för finansdepartementet, men nu vet jag inte, säger han med ett osäkert ansiktsuttryck.

Anja tar fram två stora papper som hon sedan lägger på ett av borden.

– Nu vill jag att alla ska skriva ”Välkommen” på sitt eget språk, säger Anja samtidigt som hon förklarar varje ord med olika gester så att alla ska förstå.
Senare ska de göra en välkommenskylt med de olika språken. Det blir många språk och det är det som är tanken. Att alla är välkomna, på alla språk. 

13:29

Pepp på livet; igår, idag, imorgon. Det kan fan inte bli dåligt med detta på huvudet.
BA BA BA.
Världens bästa novemberlåt.

22:00

Igår spenderade jag dagen på Träffpunkten i Njurunda. Där fick jag bland annat vara med på en svensklektion som röda korset håller i för asylsökande.
De två männen som kom först kom från Syrien. Den ena kunde lite engelska och några å ord svenska, den andra pratade bara arabiska. Han visade mig bilder på sönderbombade hus och män med maskinvapen inne  en kyrka, vi kunde inte kommunicera men jag såg. Han ville nog att jag skulle förstå, kanske föra vidare eftersom att hans kompis berättade att jag skulle bli journalist.

De kom ifrån staden Aleppo som har blivit hårt utsatt i Syrien. Ändå hade den andra mannen hela tiden glimten i ögat. Han skämtade med allt och alla, älskade att vara i centrum och älskade när andra skrattade - åt honom och med honom. Han tyckte att protestantiska kyrkor var roliga för att de har en tupp på klocktornet. Det visade sig att tuppen står för vaksamhet och att den vakar över kyrkan.
Hela lektion satt han  och skämtade, skrattade, syntes, hördes, tog plats. Klassens clown.

Full av livsglädje.

Idag var jag på möte med en yngre kille och en äldre kvinna. Båda två bor i Sverige, båda två har ett jobb, båda två har rätt till gratis utbildning, båda två förstår vad alla människor runt omkring dem säger, båda två vet att de kommer att få bo kvar i det här landet, båda två vet att det har en mer eller mindre säker framtid.

Ändå saknade båda två livsglädje.
De saknade energi.
De saknade perspektiv.
De insåg inte att det som var så jobbigt egentligen är så oerhört lätt.

Ryck upp dig Sverige.
Det är visserligen november, men du sover ändå tryggt i din säng.

21:23

Miss Li är ett sånt geni att jag idag ägnat hela min dag åt att lyssna igenom alla skivor hon har släppt.
Det var otroligt värt det. Det fanns inte mycket skit bland guldet. 

20:42

Okej från och med nu kommer jag uppdatera med alla skoluppgifter jag orkar skriva in på datorn/ vill publicera. Så här kommer lite mer från idag. Vi fick ett ord och skulle på 30 sekunder skriva en "dikt" med den meningen i ordet. Vill varna för att allt är lite deppigt, men det är ju trots allt november.

_____________________________________________________________________

Längtan

Hon längtade långt bort från mellanmjölk och vardagsliv,
det längsta hon kom var mjölk med 3% fetthalt.

Bitterhet 

Den bitterhet som fanns i texten
gick väl ihop med det leende hon aldrig hade i november.


Utsikt

De sa att utsikten var god.
Hon såg ingenting annat än en grå betongvägg,
trots att hela världen låg framför hennes fötter.

Stod

Hon stod lutad över köksbänken och vattnade de vissna blommorna.
De var sedan länge döda men hon tänkte att om hon bara hoppades lite,
så skulle det kanske gå ändå. 

Sanning

Om livet var en enda stor sanning så skulle allting gå åt helvete.

20:31

Idag gjorde vi en observationsövning. Uppgiften bestod i att i ca 45 minuter observera en valfri plats i Sundsvall och sedan skriva en text om vad som hände på platsen. Övningen var till för att förbereda oss inför reportageskrivandet. Tänkte att jag kan publicera min text här.

________________________________________________________________________


Den svenska flaggan ligger längst marken och flyger omkring i den starka vinden. Linan har släppt av
vindens hårda tag som nu för flaggan hårt i väderstreckens alla riktningar. Solen skiner och bidrar med
en värme som vinden snabbt blåser bort, istället ser den till alla blåsa kylan rakt igenom kläder, hår
och hud. Den kyler ner alla som redan var kyliga nog mot november och ser till att de som inte redan
frös gör det nu.

Två tåg står inne på stationen och väntar på en avgångstid som närmar sig för varje minut som går.
En avgångstid bort från staden, bort från vinden, bort från vardagen. På ett av spåren jobbar tre
arbetare, de flyttar om plankor och borrar i tågrälsen. Arbetarna bär orangea arbetskläder, tjocka,
stora jackor och rejäla arbetsbyxor. Kanske är det de tjocka jackorna som gör att de inte fryser, eller
kanske är de så fast i vardagens klara spår att de inte tänker på att alla andra som passerar åker
härifrån medan de själva lever i en fastfrusen upprepning varje dag.

En kvinna i tjänst tar sig ut till flaggstången och tar tag i den svenska flaggan. Hon kämpar länge med
att få den på plats igen. Vinden är stark och blåser med hårt tag om flaggan. Kvinnan lyckas få fast
linan på den svajiga stången som förs med i vindens riktning. Hon drar i linan för att få upp flaggan
men vinden drar åt andra hållet.
Flaggan kämpar kraftigt för sitt liv, som om de inte vill bli upphissade, som om den är less att alltid
fladdra på samma sätt vid samma flaggstång dag in och dag ut.

Samtidigt väntar tågen på att ta med sig människor bort från vardag, vind och ett kyligt november. Ta dem med sig någon annanstans, en resa bort till en plats där de vill vara eller någonstans där de måste vara. Alla har de en sak gemensamt, alla åker de härifrån.

En ung man tar sig fram på övergången mellan de olika spåren. Han kisar bort mot spåret han ska
till, solen skiner i ögonen. Han tittar ner på klockan och börjar småspringa lite men saktar snart ner.
Tågen står fortfarande stilla och väntar.
En annan ung man kommer halvspringandes ut från stationen, även han saktar ner när han ser att
tåget väntar. Han rättar till väskan som ligger slängd över den högra axeln. Väskan är stor, den ser
välfylld ut och verkar ligga tungt mot en axel som lite plågsamt fortsätter att bära den. Kanske tvekar
han på att lämna staden, kanske finns det något eller någon han inte vill åka ifrån.

Från tågspåren blåser sand upp av vinden och bildar små dammoln. Varje andetag smakar lite kallare
än vinden själv och det sticker i fingrar och öron.

För en sekund lugnar vinden ner sig lite. Löven lägger sig vilande mot marken, träden står stilla och
flaggstången blir rak och ståtligt lång igen. Kvinnan som jobbat med flaggan sliter fortfarande med att
hissa upp linan, hon lutar sig bakåt och drar med all sin kraft, flaggan hissas upp en bit men vinden
tar snabbt tag igen och kvinnans ansträngning är bortblåst.

Från spår ett ringer klockan för avgång. Inte en enda människa rör sig utanför stationen, ingen
springer över rälsarna, ingen stressar fram, alla som passerar går bestämt in i stationshuset. De flyr
undan en vinande vind som kyligt tar sig fram i alla hörn och kanter. Eller så sitter de redan på tåget
och väntar på att ta sig härifrån. Väntar på att ta sig till en annan plats, någon annanstans.

Tillslut ger flaggan med sig, godkänner kanske vardagen eller inser att den sliter förgäves. Den hissas
upp igen, på samma plats som igår och dagen innan det. Kanske med ett hopp om att lyckas fly härifrån nästa gång.