hemlös

En sak är i alla fall säker, jag har verkligen fått känna på novembers friska vindar idag.

Vi har tvättmaskinen ute i garaget, för huset är så gammal så man får inte dra vattnet hur som helst. I England låser sig dörrarna av sig själva.
När jag går ut med tvätten brukar jag inte stänga dörren helt, ta med sig nyckeln är ju bara alldeles för jobbigt.
Idag hände det som inte får hända. Jag stängde dörren. Så där stod jag, 10.00 på morgonen iklädd jeansskjorta och haremsbyxor. Hemlös. Telefonlös. Penninglös. Och ja, utan nyckeln.
Jag försökte förtvivlat hitta en stege för att kunna klättra upp till husets enda fönster som råkade vara mitt eget och ligger på andra våningen. I England finns det inga stegar. Sedan försökte ajg förtvivlat hitta en nyckel som ledde till baksidan för jag tänkte att på något sätt måste jag ju ta mig in. Men jag tänkte fel.
Tillslut accepterade jag det hela och förberedde mig för världens längsta dag som skulle leda till att antingen frös eller svalt ihjäl.

Jag satte mig i garaget och tittade på tvättmaskinen, hade ett gammal påslakan för att värma min stackars kropp. Tänkte att jaha, här ska jag sitta nu, i fem timmar. Sedan ska jag roa ett barn på något sätt, i två timmar.

Så kom jag på att jag hade min jeansskjorta på mig. Den där jag hade stoppat en 20 punds sedel i fickan, och mycket riktigt där var den! Åh lyckan när jag hittade den, jag kände mig som en hemlös som hittat nyckeln till ett skjul, ett sätt att få tiden att gå lite fortare, ett sätt att förhindra döden ett tag.
Jag väntade på tvättmaskinen, torktumlade snabbt ett par sockor och mina leggings. Tog på mig det istället för haremsbyxor, som tenderar att bli lite för kallt i ett november- London. Haremsbyxorna, ja dem fick istället agera halsduk. Sedan klampade jag i rask takt iväg till second hand affären i Palmers Green. Och tro mig, det var en lättnad efter att ha tittat på en tvättmaskin i en och en halv timme.

På affären köpte jag en mycket fin och mycket varm kofta för en billig peng och blev mycket nöjd över att numera slippa frysa ihjäl. Då var det bara nästa dödsorsak kvar att ta ihjäl, hungern. Jag övervägde Starbucks eftersom att man helt enkelt kan sitta där så länge man vill. Men min plånbok svek mig och det slutade på Mc'donalds. Måste säga att det besöket påminde mig om Leeds resans underbara, och samtidigt förfärliga natt.
Efter maten var klockan ett och två timmar återstod innan skolan var slut för den yngsta pojken.
Vad skall man göra i två timmar utan hem, utan telefon, utan någonting?
Jo. Sitta i en park och tittat på dammen och alla november träd och tänka på allt som tänkas kan. Så där satt jag. I parken. I två timmar. Och tänkte.

Tillslut hämtade jag den yngsta pojken och jag tänkte att vi kunde spela fotboll i parken, för en fotboll hade vi minsann. Den yngsta pojken såg inte riktigt lika positivt på situationen som jag gjorde (jag hade vid detta laget börja vänja mig vid att inte ha något hem).
"Du är TRÅKIG och KORKAD" sa han.
Samtidigt som han vägrade göra någonting annat än att försöka öppna dörren med en pinne.

Det var en fröjd när pappan kom hem, men oj vilket äventyr att inte göra någonting på en hel dag. Och oj vad mycket det finns att tänka på. Speciellt i november.