Den fula verkligheten

Den fula verkligheten är den realistiska bilden av hur verkligheten egentligen ser ut eller, eller inte ser ut, och hur ful den är jämfört med våra förväntningar. Jag så gott som avskyr julafton, en stor anledning är för att julafton i den fula verkligheten inte alls går in under den idylliska bilden som de flesta har vilket bara skapar en stor stress och press. 

Nyårsafton, födelsedagar, studentmottagningar och midsommarafton är andra dagar då den fula verkligheten gör sig rejält påmind. Dagar då förväntningar byggs upp, bilder av de idylliska och klassiska ”filmscenerna” dyker upp i våra huvuden, allting ska vara perfekt och det kommer bli så fruktansvärt roligt.

Några dagar senare så står man där ­– mitt uppe i verkligheten, ute i spöregnet med skrikande ungar, stressade föräldrar och dessutom någon klyschig släkting som ser till att lägga till något så klämcheckt som ”Åh inte kan vi då säga att vi i alla fall hade tur i vädret”.

Min mamma städade ut altanen för några dagar sedan och lyfte på ett så gott som ruttnande krocket- spel. ”Är det inte dags att vi köper ett nytt krocket?”, sa hon och tittade med avsmak på spelet. Krocket, spelet får mig att tänka på Lotta på Bråkmakargatan. 

Jag vet inte ens om de någonsin spelade krocket i Lotta men jag ser framför mig hur de idylliskt spelar med varandra och har en overkligt trevlig stund med familjen. Alla skrattar lite gott, solen skiner och livet verkar så otroligt lätt. 

Jag tänker på sist jag spelade krocket, förövrigt ett helt värdelöst och uttråkade spel, med min familj. Det slutade med att min lillasyster kastade iväg klubban, sparkade iväg min boll och rev upp pinnarna för att hon insåg att hon inte skulle vinna. Den fula verkligheten.

Den fula verkligheten är också anledningen till att jag undviker att gå in på klämchecka bloggar – oftast ­– av kvinnor som lagar husmanskost, ger husmorstips, bakar egna cupcakes, älskar söta djur, alltid har en otroligt välstädad bostad, har världens bästa vänner och alltid lyckas göra allting så perfekt. 

Idyllen av att deras verklighet inte är ful gör mig av någon anledning spyfärdig, för jag vet att någonstans där bakom en väl uppsatt fasad måste det fula finnas. Det finns ingen verklighet som är fläckfri. 

Min mamma upprepar ofta: ”Du är verkligen ingen romantiker”, och det har hon nog rätt i. För hur det än är så spenderar jag hellre söndagarna tillsammans med mina kompisar i fettigt hår, utsmetat smink, smutsiga kläder och en diskho full med disk. 

Det är rakt på ärligheten och verkligheten, så fult som det kan bli utan klyschor, idyller och förväntningar. Det finns ingen besvikelse i vad som kommer utan det är den fula verkligheten rakt av så som den. 

Vi behöver inte gömma oss bakom någon påhittad fasad av perfektion, vi kan vara fula för i slutändan är det inte idyllen allting handlar om, utan verkligheten. 

Kanske är det därför som jag också alltid sagt att jag mycket hellre skulle gå på dejt på en snabbmatsrestaurang än på en fin restaurang. Rakt på fulheten och ärligheten, utan krusiduller och fasader emellan. Med fullt fokus på den man verkligen är och ingen annan.  

På fredag är det midsommar och då händer det igen. Den fula verkligheten. Jag minns midsommar i London för två år sedan, vi skulle fira med alla Londons svenskar i Hyde Park. Vi förberedde med massa svensk mat: sill, snaps, potatis. Alla traditioner var inköpta på IKEA. Vi hade kransar i håret, blommiga klänningar, vi skulle klä stången och dansa runt, runt. 

När vi kom fram till Hyde Park möttes vi av den minsta midsommarstången jag någonsin har sett, en och en halv meter var den kanske. Dessutom visade det sig att tjejen som hade burit påsarna med all mat hade råkat tappat ena påsen på väg till parken så att allting gick sönder, och nedför en kokande Oxford Street rann sillspadet blandat med den svenska snapsen.  Jag har alltid undrat hur illa det måste ha luktat, och hur folk reagerade av lukten.

Det hela slutade inte som vi hade planerat, den fula verkligheten gjorde sig definitivt påmind och stack hål på den idylliska, svenska, filmscenen vi hade byggt upp.  Men vi hade trots allt en rolig och ful midsommar värd att minnas.

Midnattssolen är inte längre min enda fasta punkt

Det blev snabbt sommar igen, ljusa dagar och ljusa nätter. Norrbotten. Jag tänker oftast tillbaka under sommaren. Först då reflekterar jag över allt som hänt de senaste åren, och även allt som ännu inte har hänt.

Jag är uppvuxen under midnattssolen. Jag minns barnbenens sommarnätter då det var omöjligt och sova, och då jag aldrig trodde på mamma när hon sa att klockan var mycket. Argumentet för att det är sent brukar ju annars alltid vara: "Men titta vad mörkt det är ute".
Redan som 16-åring flyttade jag från Norrbotten, men under sommaren har jag alltid kommit tillbaka. En sommar med mörka nätter gör därför att jag inte upplever den riktiga sommarkänslan.
Det finns hittills bara en sådan sommar i mitt liv, sommaren för två år sedan. Det kan ändå vara en av de bästa somrarna i mitt liv, då vi spatserade gator upp och ner i vårt älskade London. Vi satt vid slussen i Camden och drack öl, eller på den där puben i Kentish town som vi älskade. När vi inte jobbade satt vi i Hyde Park hela dagarna, och när vi jobbade satt vi och grävde i någon sandlåda i norra London tillsammans med barnen.
Trots att det var en underbar sommar så vet jag att det kändes tomt. Det kändes tomt att komma hem till Piteå i augusti när midnattssolen redan hade slocknat och att bara mellanlanda i ungefär två veckor, tvätta upp alla kläder och sedan packa ner dem igen för att flytta till  Lund.

Jag brukar säga att jag aldrig står still. Sedan jag flyttade hemifrån, för sex år sedan, så har jag hunnit bo i nio olika boenden. Alltifrån delat korridorrum, till inneboende i familj och nu - en alldeles egen lägenhet med en garderob stor nog att ha efterfest i. Jag har bott i fyra olika städer, två olika länder - tre om de där två månaderna i Israel räknas.
Sedan jag tog studenten för tre år sedan har jag flyttat till en ny stad varje år, lämnat otroliga många vänner runt om i Sverige och flyttat vidare. Jag har aldrig riktigt har någon fast punkt och säkerhet, förutom somrarna i Piteå.
När jag lämnade Sundsvall för ungefär en vecka så satt i soffan och väntade på att tiden skulle gå så att jag kunde bege mig till tåget. Det var då det slog mig, jag behövde inte lämna någonting, jag behövde inte städa ur en lägenhet, jag behövde inte packa ner alla mina kläder i alldeles för få väskor, jag behövde inte säga hejdå och veta att det jag aldrig mer skulle träffa största delen av de människorna igen. Det är en otrolig lättnad att faktiskt ha ett hem att kunna komma tillbaka till i höst. Jag slipper stressen att leta lägenhet, att leta framtid. Och jag slipper ångesten över att åter igen försöka hitta bra människor att fästa mig vid. I höst kommer jag tillbaka till någonting som jag redan har byggt upp, ett alldeles eget hem och en säkerhet.

I sommar bor jag så länge under midnattssolen, i Norrbotten. Fast det är klart, jag har ju lämnat Piteå och all trygghet jag hade där. Så länge bor jag i en tom korridor, i ett rätt kalt korridorrum, i en stad jag knappt känner till, där jag knappt känner något och spenderar dagarna på ett jobb där jag fortfarande är en nybörjare. Men, det är ju i alla fall ljust ute.

21:56

Detta på repeat varje kväll, stirrandes i taket med alldeles för många tankar snurrandes i huvudet och i hela kroppen.