Midnattssolen är inte längre min enda fasta punkt

Det blev snabbt sommar igen, ljusa dagar och ljusa nätter. Norrbotten. Jag tänker oftast tillbaka under sommaren. Först då reflekterar jag över allt som hänt de senaste åren, och även allt som ännu inte har hänt.

Jag är uppvuxen under midnattssolen. Jag minns barnbenens sommarnätter då det var omöjligt och sova, och då jag aldrig trodde på mamma när hon sa att klockan var mycket. Argumentet för att det är sent brukar ju annars alltid vara: "Men titta vad mörkt det är ute".
Redan som 16-åring flyttade jag från Norrbotten, men under sommaren har jag alltid kommit tillbaka. En sommar med mörka nätter gör därför att jag inte upplever den riktiga sommarkänslan.
Det finns hittills bara en sådan sommar i mitt liv, sommaren för två år sedan. Det kan ändå vara en av de bästa somrarna i mitt liv, då vi spatserade gator upp och ner i vårt älskade London. Vi satt vid slussen i Camden och drack öl, eller på den där puben i Kentish town som vi älskade. När vi inte jobbade satt vi i Hyde Park hela dagarna, och när vi jobbade satt vi och grävde i någon sandlåda i norra London tillsammans med barnen.
Trots att det var en underbar sommar så vet jag att det kändes tomt. Det kändes tomt att komma hem till Piteå i augusti när midnattssolen redan hade slocknat och att bara mellanlanda i ungefär två veckor, tvätta upp alla kläder och sedan packa ner dem igen för att flytta till  Lund.

Jag brukar säga att jag aldrig står still. Sedan jag flyttade hemifrån, för sex år sedan, så har jag hunnit bo i nio olika boenden. Alltifrån delat korridorrum, till inneboende i familj och nu - en alldeles egen lägenhet med en garderob stor nog att ha efterfest i. Jag har bott i fyra olika städer, två olika länder - tre om de där två månaderna i Israel räknas.
Sedan jag tog studenten för tre år sedan har jag flyttat till en ny stad varje år, lämnat otroliga många vänner runt om i Sverige och flyttat vidare. Jag har aldrig riktigt har någon fast punkt och säkerhet, förutom somrarna i Piteå.
När jag lämnade Sundsvall för ungefär en vecka så satt i soffan och väntade på att tiden skulle gå så att jag kunde bege mig till tåget. Det var då det slog mig, jag behövde inte lämna någonting, jag behövde inte städa ur en lägenhet, jag behövde inte packa ner alla mina kläder i alldeles för få väskor, jag behövde inte säga hejdå och veta att det jag aldrig mer skulle träffa största delen av de människorna igen. Det är en otrolig lättnad att faktiskt ha ett hem att kunna komma tillbaka till i höst. Jag slipper stressen att leta lägenhet, att leta framtid. Och jag slipper ångesten över att åter igen försöka hitta bra människor att fästa mig vid. I höst kommer jag tillbaka till någonting som jag redan har byggt upp, ett alldeles eget hem och en säkerhet.

I sommar bor jag så länge under midnattssolen, i Norrbotten. Fast det är klart, jag har ju lämnat Piteå och all trygghet jag hade där. Så länge bor jag i en tom korridor, i ett rätt kalt korridorrum, i en stad jag knappt känner till, där jag knappt känner något och spenderar dagarna på ett jobb där jag fortfarande är en nybörjare. Men, det är ju i alla fall ljust ute.