London, jag ar tillbaka. Flyget var forsenat, express taget gick inte, vi hittade ingenstans och ata och mitt liv ar som vanligt lika otursamt som alltid.
For tillfallet bor jag i ett litet kollektiv, ett stort hus i FUlham fyllt av massa svenska tjejer och otroligt lite mat och inget internet. Fan va fint.
Pa sondag flyttar jag in till min nya familj. Vilket aventyr och here we go again sa att saga.
12.31.2010
12.26.2010
vi väntar aldrig för länge
Min väska har anlänt, julklapparna är utdelade såhär på Annandagen, Stinas tidning väntar på att skickas till Västerås, Susannas tröja till Uppsala.
Jag väntar på att skriva ut biljetter, köpa nyårsbiljett, packa om.
Jag väntar på att skriva ut biljetter, köpa nyårsbiljett, packa om.
Igår dansade hela Piteå stad i sporthallen och jag hade klackarna i taket, om än fel klackar eftersom att mina bästa skor kom med väskan idag. Men vad gör väl det om hundra år? För oj vad kul jag hade igår. Och oj vad fina skorna är.
12.24.2010
PS. lycka till ikväll
- Señor, det kanske inte spelar nån roll men du förstår, alla ligger i bakhåll
onsdagsklubben
Vi levererade i Luleå på onsdagsklubben. Bäst var nog bara alla mina vänner. Fint att vara hemma.
12.21.2010
Gatwick Airport - Norwegian
På söndag eftermiddag, efter att ha fått sovit ut lite och lugnat ner mig efter alla inställda flyg så är jag än en gång påväg mot flygplatsen.
Den här gången en ny flygplats, Gatwick.
Ute höll snön på att smälta, ingen ny snö föll och jag höll tummarna för att det skulle fortsätta så, eftersom att Gatwick är känd för att alltid stänga så fort två flingor snö faller till marken. Att jag var nervös och knappt våga hoppas på att äntligen få komma till Sverige är en underdrift, jag började reda planera min jul på ett hostel i London. Ensam.
Tågresan ut till Gatwick är lång, och dyr. £15 för biljetten och det tar ungefär en timme, jag ahde inte råd att åka tillbaka till centrala London, jag skulle vara tvungen sova på flygplatsen om planet ställdes in.
När jag kommer till flygplatsen så inser jag att jag nog inte skulle vara den enda. På Gatwick gick det knappt att ta sig fram på grund av allt folk. Männsikor stod flockade vid informations samt ombokningsdisken. Vid alla check- in diskar stod folk i milslånga köer, vissa låg ner på golvet för att vila lite. Överallt gick poliser omkring, med maskinvapen i handen. Jag blev rädd när ajg såg det, att se maskinvapen överallt i Israel är inte skrämmande - det är nomalt. Men i London - England - Storbritannien?! Då är det bara fel.
Jag checkade snabbt in, och tackar self check- in för det, jag hade redan köat nog den här helgen.
Gick igenom säkerthetskontrollen ännu en gång (ja det börjar bli lite utav en specialité faktiskt) och gick för att vänta på att flyget skulle... ställas in. Det var ungefär så det kändes.
Jag lovade mig själv att inte köpa någonting den här gången eftersom att ajg tidigarea alltid köpt något på taxfree vilket jag sedan varit tvungen packa ner i väskan.. som därav bara blivit tyngre och tyngre.
Så jag slog mig ner på golvet, efter att ha gått runt hela flygplatsen och hittat ca 1 kvadratmeter fri golvyta med tillhörande vägg att luta sig mot. Där började jag läsa min bok/försöka sova/ titta på allt folk.
Informations tavlorna kryllade av folk, överallt. Människorna häckade vid dem, slog sig enr framför dem, stod framför den i flera timmar och bara tittade, väntade.
Jag åt middag på McDonalds, men dem hade bara QP hamburgare, inga pommes frites heller, allt var slutsålt.
Överallt låg skräp, runt hela flygplatsen. Utspilld varm chocklad, utspilld cola, allting såg rätt äckligt ut men ingen brydde sig. Alla på flygplatsen var äckliga, hungriga och trötta.
Alla ville bara hem.
Jag hör i högtalarna hur rösten meddelar att alla inrikesflyg är inställda, samt några övriga flyg. Jag känner nervositeten komma krypande, inte igen. Så jag slår mig ner under en informations tavla och väntar på att få en gate.
20:25 Stockholm "Gate open 19:45"
Det går några timmar, tiden går sakta. När det är en halvtimme kvar innan gaten ska öppna så ändras allting.
20:25 Stockholm "Gate open 20:45"
Försenat. Men jag försöker tänka positivt, inga sura miner, inga inställda plan. Fem minuter senare.
20:25 Stockholm "Gate open 21:47"
Fan. 5 minuter senare
20:25 Stockholm "Gate open 22:15, delayed to 23:00"
Här brast det. HUR FAN SKA JAG ORKA VÄNTA SÅ LÄNGE?
Planet till Olso är också försenat, nej, ALLA plan är försenade - vilket inte är ett gott tecken. Bredvid mig sitter två norska tjejer i min egen ålder.
"Nu står det Gate open 21:00 och Delayed to 21:30, med vad betyder Delayed?"
Jag skrattade inombords, dumma tjejer. Det slutar med att de måste ringa en av deras mammor och fråga vad "delayed" egentligen betyder.
Efter ett tag så träffade jag två andra svenska tjejer, förklarade för dem hur tavlan fungerade, vilket plan tiden skulle lyfta och när vi skulle få en gate.
Vi sätter oss i en korridor och väntar på att klockan ska bli 22:15, och pratar om hur olyckligt det vor eom planet blir inställd samt att vi vill komma hem till jul.
Klockan kvart över tittar vi till tavlan, ingen gate. Klockan blir halv, den blir kvart i elva. VI stöter ihop med ytterligare svenskar. Klockan blir elva, vårt plan borde lyfta nu.
Någon säger att planet inte landat från Stockholm ännu. Vi börjar bli nervösa.
Klockan blir kvart över, klockan blir halv, kvar i.
20:25 Stockholm "Delayed to 23:47", jaha... Men det är ju nu? Vi har ingen gate.
Någon går och frågar vad som händer och kommer tillbaka med information.
Tydligen så fanns det ingen på Gatwick som hade någon information eller kontakt med Norwegian. INgen visste om planet hade landat, ingen visste om planet skulle landa, ingen visste om planet skulle lyfta, ingen visste om planet skulle ställas in. MEN troligtvis skulle planet ställas in, MEN vi fick inte lämna flygplatsen för det är ett brott mot lagen och då blir polis tillkallad.
Det enda vi kunde göra var att sitta och vänta på att planet skulle bli inställt, sen fick vi lämna flygplatsen.
Så vi lade oss ner mitt på Gatwicks vidriga, skitiga golv och gav upp. Sörjde över att vi inte skulle komma hem.
20:25 Stockholm "Gate 36"
" GATE 36!!!!" skriker jag efter att ha blickat en snabbis på tavlan. Och alla börjar springa mot gaten, livrädda att komma försent och glada övera tt komma iväg. Alla pratar om att planet kanske inte får lyfta, att det kanske vänder om på vägen på grund av snöstorm i Stockholm. Ingen litar på att vi är påväg hem. Det kan bara inte vara sant.
Vi får gå på planet, där får vi sitta länge. Men när klockan är drygt ett engelsk tid så lyfter planet mot Stockholm, och det känns så overkligt att se London krympa under en, försvinna. Det känns så overkligt att faktiskt komma därifrån. Sedan somnar alla, och drömmer om Sverige.
Klockan 04:15 svensktid landar vi på Arlanda, människor applåderar och det känns så jävla Sverige och Sällskapsresan och pinsamt. Men det gör ingenting.
Alla går mot bagagebandet, bagaget dörjer lite men det kommer. Allt bagage kommer, bandet blir fullt. Alla bara står och tittar på bandet, ingen rör en enda väska. Klockan är 04:15, inte en människa har börjat komma ännu, och allt bagage från planet är fel. Inte en enda en får sin väska. Sedan inser vi att på bagaget står det inte "ARN" som väskor som ska till Arlanda märks med, utan "LGW" vilket betyder London - Gatwick.
Planet har alltså inte blivit tömt på bagaget och fyllt med vårt bagage utan istället så har vi fått bagaget som skulle till London.
Vid disken för tappat bagage, eller "fördröjt" bagage som det heter, finns det lappar att fylla i. Lapparna tar slut innan jag fått någon. Klockan går och utanför står Hannah och Susanna och väntar på mig för att hinna träffa mig i någon timme. Jag river ut en sida ur min bok, skriver ner allt som behövs och går ut.
Jag möts av ballonger och kramar och två trötta Uppsalabor, vi köper svenska mackor och äter och pratar och umgås lite.
Kvart i åtta går jag mot inrikeshallen för att fortsätta med Norrland. Jag säger hejdå till Hannah och Susanna. Går igenom ännu en säkerhetskontroll, men slipper i alla fall checka in bagaget... Eftersom att det står i London med alla min julklappar, mina nya, dyra skor och min nyårsklänning.
Mitt plan är, förvådnadsvärtvis, försenat om än bara 20 minuter vilket känns som "i tid" efter tre dagar på flygplatser runt om hela London.
Precis innan vi får stiga på planet så sätter sig en kille bredvis mig för att vänta. Han sätter sig på min väska, något som i London hade varit lite pinsamt och både han och jag hade tittat på varandra och sagt "sorry!". Istället drar jag upp väskan med ett svagt "ursäkta" medan hans enda läta är "AAAAH".
Hej Sverige.
Den här gången en ny flygplats, Gatwick.
Ute höll snön på att smälta, ingen ny snö föll och jag höll tummarna för att det skulle fortsätta så, eftersom att Gatwick är känd för att alltid stänga så fort två flingor snö faller till marken. Att jag var nervös och knappt våga hoppas på att äntligen få komma till Sverige är en underdrift, jag började reda planera min jul på ett hostel i London. Ensam.
Tågresan ut till Gatwick är lång, och dyr. £15 för biljetten och det tar ungefär en timme, jag ahde inte råd att åka tillbaka till centrala London, jag skulle vara tvungen sova på flygplatsen om planet ställdes in.
När jag kommer till flygplatsen så inser jag att jag nog inte skulle vara den enda. På Gatwick gick det knappt att ta sig fram på grund av allt folk. Männsikor stod flockade vid informations samt ombokningsdisken. Vid alla check- in diskar stod folk i milslånga köer, vissa låg ner på golvet för att vila lite. Överallt gick poliser omkring, med maskinvapen i handen. Jag blev rädd när ajg såg det, att se maskinvapen överallt i Israel är inte skrämmande - det är nomalt. Men i London - England - Storbritannien?! Då är det bara fel.
Jag checkade snabbt in, och tackar self check- in för det, jag hade redan köat nog den här helgen.
Gick igenom säkerthetskontrollen ännu en gång (ja det börjar bli lite utav en specialité faktiskt) och gick för att vänta på att flyget skulle... ställas in. Det var ungefär så det kändes.
Jag lovade mig själv att inte köpa någonting den här gången eftersom att ajg tidigarea alltid köpt något på taxfree vilket jag sedan varit tvungen packa ner i väskan.. som därav bara blivit tyngre och tyngre.
Så jag slog mig ner på golvet, efter att ha gått runt hela flygplatsen och hittat ca 1 kvadratmeter fri golvyta med tillhörande vägg att luta sig mot. Där började jag läsa min bok/försöka sova/ titta på allt folk.
Informations tavlorna kryllade av folk, överallt. Människorna häckade vid dem, slog sig enr framför dem, stod framför den i flera timmar och bara tittade, väntade.
Jag åt middag på McDonalds, men dem hade bara QP hamburgare, inga pommes frites heller, allt var slutsålt.
Överallt låg skräp, runt hela flygplatsen. Utspilld varm chocklad, utspilld cola, allting såg rätt äckligt ut men ingen brydde sig. Alla på flygplatsen var äckliga, hungriga och trötta.
Alla ville bara hem.
Jag hör i högtalarna hur rösten meddelar att alla inrikesflyg är inställda, samt några övriga flyg. Jag känner nervositeten komma krypande, inte igen. Så jag slår mig ner under en informations tavla och väntar på att få en gate.
20:25 Stockholm "Gate open 19:45"
Det går några timmar, tiden går sakta. När det är en halvtimme kvar innan gaten ska öppna så ändras allting.
20:25 Stockholm "Gate open 20:45"
Försenat. Men jag försöker tänka positivt, inga sura miner, inga inställda plan. Fem minuter senare.
20:25 Stockholm "Gate open 21:47"
Fan. 5 minuter senare
20:25 Stockholm "Gate open 22:15, delayed to 23:00"
Här brast det. HUR FAN SKA JAG ORKA VÄNTA SÅ LÄNGE?
Planet till Olso är också försenat, nej, ALLA plan är försenade - vilket inte är ett gott tecken. Bredvid mig sitter två norska tjejer i min egen ålder.
"Nu står det Gate open 21:00 och Delayed to 21:30, med vad betyder Delayed?"
Jag skrattade inombords, dumma tjejer. Det slutar med att de måste ringa en av deras mammor och fråga vad "delayed" egentligen betyder.
Efter ett tag så träffade jag två andra svenska tjejer, förklarade för dem hur tavlan fungerade, vilket plan tiden skulle lyfta och när vi skulle få en gate.
Vi sätter oss i en korridor och väntar på att klockan ska bli 22:15, och pratar om hur olyckligt det vor eom planet blir inställd samt att vi vill komma hem till jul.
Klockan kvart över tittar vi till tavlan, ingen gate. Klockan blir halv, den blir kvart i elva. VI stöter ihop med ytterligare svenskar. Klockan blir elva, vårt plan borde lyfta nu.
Någon säger att planet inte landat från Stockholm ännu. Vi börjar bli nervösa.
Klockan blir kvart över, klockan blir halv, kvar i.
20:25 Stockholm "Delayed to 23:47", jaha... Men det är ju nu? Vi har ingen gate.
Någon går och frågar vad som händer och kommer tillbaka med information.
Tydligen så fanns det ingen på Gatwick som hade någon information eller kontakt med Norwegian. INgen visste om planet hade landat, ingen visste om planet skulle landa, ingen visste om planet skulle lyfta, ingen visste om planet skulle ställas in. MEN troligtvis skulle planet ställas in, MEN vi fick inte lämna flygplatsen för det är ett brott mot lagen och då blir polis tillkallad.
Det enda vi kunde göra var att sitta och vänta på att planet skulle bli inställt, sen fick vi lämna flygplatsen.
Så vi lade oss ner mitt på Gatwicks vidriga, skitiga golv och gav upp. Sörjde över att vi inte skulle komma hem.
20:25 Stockholm "Gate 36"
" GATE 36!!!!" skriker jag efter att ha blickat en snabbis på tavlan. Och alla börjar springa mot gaten, livrädda att komma försent och glada övera tt komma iväg. Alla pratar om att planet kanske inte får lyfta, att det kanske vänder om på vägen på grund av snöstorm i Stockholm. Ingen litar på att vi är påväg hem. Det kan bara inte vara sant.
Vi får gå på planet, där får vi sitta länge. Men när klockan är drygt ett engelsk tid så lyfter planet mot Stockholm, och det känns så overkligt att se London krympa under en, försvinna. Det känns så overkligt att faktiskt komma därifrån. Sedan somnar alla, och drömmer om Sverige.
Klockan 04:15 svensktid landar vi på Arlanda, människor applåderar och det känns så jävla Sverige och Sällskapsresan och pinsamt. Men det gör ingenting.
Alla går mot bagagebandet, bagaget dörjer lite men det kommer. Allt bagage kommer, bandet blir fullt. Alla bara står och tittar på bandet, ingen rör en enda väska. Klockan är 04:15, inte en människa har börjat komma ännu, och allt bagage från planet är fel. Inte en enda en får sin väska. Sedan inser vi att på bagaget står det inte "ARN" som väskor som ska till Arlanda märks med, utan "LGW" vilket betyder London - Gatwick.
Planet har alltså inte blivit tömt på bagaget och fyllt med vårt bagage utan istället så har vi fått bagaget som skulle till London.
Vid disken för tappat bagage, eller "fördröjt" bagage som det heter, finns det lappar att fylla i. Lapparna tar slut innan jag fått någon. Klockan går och utanför står Hannah och Susanna och väntar på mig för att hinna träffa mig i någon timme. Jag river ut en sida ur min bok, skriver ner allt som behövs och går ut.
Jag möts av ballonger och kramar och två trötta Uppsalabor, vi köper svenska mackor och äter och pratar och umgås lite.
Kvart i åtta går jag mot inrikeshallen för att fortsätta med Norrland. Jag säger hejdå till Hannah och Susanna. Går igenom ännu en säkerhetskontroll, men slipper i alla fall checka in bagaget... Eftersom att det står i London med alla min julklappar, mina nya, dyra skor och min nyårsklänning.
Mitt plan är, förvådnadsvärtvis, försenat om än bara 20 minuter vilket känns som "i tid" efter tre dagar på flygplatser runt om hela London.
Precis innan vi får stiga på planet så sätter sig en kille bredvis mig för att vänta. Han sätter sig på min väska, något som i London hade varit lite pinsamt och både han och jag hade tittat på varandra och sagt "sorry!". Istället drar jag upp väskan med ett svagt "ursäkta" medan hans enda läta är "AAAAH".
Hej Sverige.
12.20.2010
Terminal 3 - Scandinavian airlines (SAS)
Klockan 12.00 på lördagen kommer jag till terminal 3 på Heathrow. Terminalen är fortfarande öppen och jag ska flyga med SAS, och SAS går ju alltid - de kan ju det där med snö.
Så jag är positiv, äter för första gången sedan ajg steg upp klockan 03.00, dricker kaffe, checkar in bagage, går igenom säkerhetskontrollen.
Sedan sätter jag mig för att vänta. Jag läser min nya bok, samtidigt hör jag en kvinna med amerikansk engelska prata i telefon mitt emot mig. Hon pratar om att många plan kommer bli inställda.
Jag tänker att det inte är sant, att det inte kan hända. Jag ska ju hemCa 30 ag vill ju hem nu!
Jag kan inte längre koncentrera mig, tittar på informationstavlan hela tiden. Återigen står folksamlingen under varenda tavla, med blicken fäst uppåt, väntar på besked.
Jag väntar på en gate, och jag ska snart få den. Jag ska få komma hem idag, jag måste hem idag.
Ca 30 minuter senare så dör någonting inuti mig igen: cancelled.
"Vi kommer inte ta in eller flyga ut ett enda plan på minst tre timmar"
Jag skyndar mig för att hämta bagage och gå igenom gränsen och passkontrollen - ännu en gång, trots att jag fortfarande inte fått lämnat landet.
Jag är bland de första att komma till SAS informationsdisk.
- Hej jag vill boka om min biljett!
- Hej, tyvärr kan vi inte hjälpa er med det här eftersom att vi inte har någonting med SAS att göra. Ni måste ringa det här numret.
Killen står bakom en SAS-disk, men han har ingenting med SAS att göra. Istället får jag ett nummer. Samma nummer som alla SAS- resenärer med inställda flyg får. Alla flyg till Norge, Sverige, Finland, Danmark, ALLA.
Jag ger upp. Det går inte att komma fram.
Istället går jag mot tunnelbanan. Ute är det klart, snöstormen har precis lagt sig.
Nere på tunnelbanan är kaoset dock fortfarande full gång. Någonting är fel och ingen vet när tåget kommer kunna gå.
Jag går upp och tänker att jag inte orkar, tänker att jag tar bussen eller expresståget.
Fattar ingenting av bussarna och tåget är försenat samt kostar en förmögenhet.
Så jag sätter mig utomhus och läser min bok istället. Sedan går jag in mot tunnelbanan igen. Påväg nedför rulltrappan så kommer det en kvinna springades uppför, skrikandes:
"WE NEED HELP! SOMEONE IS DYING DOWN HERE!"
En halvtimme senare går första tunnelbanan, jag sitter inte på den. Men nästa kommer strax efter. Det är mycket folk, mycket bagage och det är trångt. Jag står inklämd i ett hörn med min bok. Mellan terminal 3 och nästa hållplats blir tåget stannandes.
"Vi har tyvärr fått en rödsignal, det var här vi hade problem med förra tåget också men vi kommer förhopningsvist vara i rullningn igen inom 15 minuter. Tack"
Tillslut rullar tåget igen och vi tar oss vidare, hållplats efter hållplats. Fler och fler stiger på, knappt någåon stiger av.
På Earl's Court stiger jag av för att byta linje på tunnelbanan. Jag släpar väskan uppför trapporna och undrar vart alla engelska gentlemän är när man behöver dem?..
När jag kommer upp på perrongen så stor det ett tåg inne som går mot Wimbledon, mitt tåg. Men tåget är rätt fullt och jag orkar inte med det igen. Istället kommer det ett tåg på spåret mitt emot med samma slutstation, och tåget är tomt så jag hoppas på där istället.
Efter någon minut säger någon i högtalarna:
"Detta tåget har bytt destination och går nu mot Olympia"
Ja men självklart. Snabbt av tåget. Det fulla tåget står fortfarande kvar på perrongen. Letar efter en vagn med lite plats och hittar en längre fram. Stiger på precis i tid för att höra rösten i högtalarna igen:
"Vi ber om ursäkt för förseningen men vi väntar på chauffören som inte är i tid, han är dock på ingång och vi kommer att åka alldeles strax."
Eller hur, tänker jag och ser ett tåg på rälsen mitt emot komma in med slutstationen "Parsons Green" - dvs station som jag ska till. Så jag hoppas snabbt av tåget och klivet på det nya tåget.
Jag hinner precis se det fulla tåget rulla iväg innan jag hör högtalarrösten säga:
"Pågrund utav förseningar så kommer detta tåget nu att byta riktning och åka tillbaka igen".
Jag dör.
Ställer mig och väntar på ett nytt tåg till Wimbledon och någon knappt minut senare så kommer det ett. Jag hoppas på tåget, det är inte fullt, chauförren är inte sen, destionationen kommer inte ändra riktning. Allt är frid och fröjd enda tills...
En man kliver på, precis innan dörrarna ska stängas. Och när han tar steget in i tåget så faller han ihop, mitt framför mina fötter. Han svimmar, bara sådär.
Någon drar i nödbromsen, en kvinna som har första hjälpen utbildning hjälper mannen som är alldeles skakad och har svårt att andas. Hjälp kommer men man vet inte om man vågar röra honom eftersom att han slog i huvudet.
Två tonårskillar med äckligt dålig uppfostran sitter strax ovanför mannen på golvet.
"Släpa ut honom bara jag orkar inte vänta nå länge jag vill åka nu"
Äckelkillar.
Tillslut får de ut mannen från tåget och vi åker vidare mot Parsons Green och Wimbledon.
På Parsons Green station så släpar jag återigen väskorna i trapporna (fortfarande inga gentlemän...).
När jag kommer ner till utgången så stor en vakt där, han "sccch:ar" mig och ler lite retfullt. jag tittar surt tillbaka och förklarar mig dag. Han ursäktar och säger att han skojar, jag säger att det är lugnt- men garanterat inte roligt en dag som denna.
Solena står och väntar på mig på andra sidan spärrarna. Men spärrarna släpper inte ut mig.
Vakten kommer fram och tar mitt kort
- Du har inga pengar på det här kortet?!
- Jo det har jag, jag hade £3 när jag klev på
- Vart klev du på?
- Heathrow
- Är du säker på att du "blippade" kortet?
- Ja, men tåget på Heathrow fnkade inte så jag var där bra länge
Han kollar upp senaste tiden som kortet är "blippat". Klockan är 18.00
- Menar du att du har varit på tunnelbanan sedan halv fyra?
- Ja, det skulle garanterat inte förvåna mig.
Jag får i alla fall komma igenom spärrarna, och det visar sig att jag har rätt. Jag har varit på tunnelbanan så länge och jag får tillbaka mina pengar.
Mamma ringer senare och säger att hon bokat biljett med Norwegian från Gatwick klockan 20.35 på söndagen. Söndagen har lovat bättre väder och chansen att få komma hem verkar lite bättre än vad deb tidigare varit.
Men först väntade ännu en natt hos Solena.
Så jag är positiv, äter för första gången sedan ajg steg upp klockan 03.00, dricker kaffe, checkar in bagage, går igenom säkerhetskontrollen.
Sedan sätter jag mig för att vänta. Jag läser min nya bok, samtidigt hör jag en kvinna med amerikansk engelska prata i telefon mitt emot mig. Hon pratar om att många plan kommer bli inställda.
Jag tänker att det inte är sant, att det inte kan hända. Jag ska ju hemCa 30 ag vill ju hem nu!
Jag kan inte längre koncentrera mig, tittar på informationstavlan hela tiden. Återigen står folksamlingen under varenda tavla, med blicken fäst uppåt, väntar på besked.
Jag väntar på en gate, och jag ska snart få den. Jag ska få komma hem idag, jag måste hem idag.
Ca 30 minuter senare så dör någonting inuti mig igen: cancelled.
"Vi kommer inte ta in eller flyga ut ett enda plan på minst tre timmar"
Jag skyndar mig för att hämta bagage och gå igenom gränsen och passkontrollen - ännu en gång, trots att jag fortfarande inte fått lämnat landet.
Jag är bland de första att komma till SAS informationsdisk.
- Hej jag vill boka om min biljett!
- Hej, tyvärr kan vi inte hjälpa er med det här eftersom att vi inte har någonting med SAS att göra. Ni måste ringa det här numret.
Killen står bakom en SAS-disk, men han har ingenting med SAS att göra. Istället får jag ett nummer. Samma nummer som alla SAS- resenärer med inställda flyg får. Alla flyg till Norge, Sverige, Finland, Danmark, ALLA.
Jag ger upp. Det går inte att komma fram.
Istället går jag mot tunnelbanan. Ute är det klart, snöstormen har precis lagt sig.
Nere på tunnelbanan är kaoset dock fortfarande full gång. Någonting är fel och ingen vet när tåget kommer kunna gå.
Jag går upp och tänker att jag inte orkar, tänker att jag tar bussen eller expresståget.
Fattar ingenting av bussarna och tåget är försenat samt kostar en förmögenhet.
Så jag sätter mig utomhus och läser min bok istället. Sedan går jag in mot tunnelbanan igen. Påväg nedför rulltrappan så kommer det en kvinna springades uppför, skrikandes:
"WE NEED HELP! SOMEONE IS DYING DOWN HERE!"
En halvtimme senare går första tunnelbanan, jag sitter inte på den. Men nästa kommer strax efter. Det är mycket folk, mycket bagage och det är trångt. Jag står inklämd i ett hörn med min bok. Mellan terminal 3 och nästa hållplats blir tåget stannandes.
"Vi har tyvärr fått en rödsignal, det var här vi hade problem med förra tåget också men vi kommer förhopningsvist vara i rullningn igen inom 15 minuter. Tack"
Tillslut rullar tåget igen och vi tar oss vidare, hållplats efter hållplats. Fler och fler stiger på, knappt någåon stiger av.
På Earl's Court stiger jag av för att byta linje på tunnelbanan. Jag släpar väskan uppför trapporna och undrar vart alla engelska gentlemän är när man behöver dem?..
När jag kommer upp på perrongen så stor det ett tåg inne som går mot Wimbledon, mitt tåg. Men tåget är rätt fullt och jag orkar inte med det igen. Istället kommer det ett tåg på spåret mitt emot med samma slutstation, och tåget är tomt så jag hoppas på där istället.
Efter någon minut säger någon i högtalarna:
"Detta tåget har bytt destination och går nu mot Olympia"
Ja men självklart. Snabbt av tåget. Det fulla tåget står fortfarande kvar på perrongen. Letar efter en vagn med lite plats och hittar en längre fram. Stiger på precis i tid för att höra rösten i högtalarna igen:
"Vi ber om ursäkt för förseningen men vi väntar på chauffören som inte är i tid, han är dock på ingång och vi kommer att åka alldeles strax."
Eller hur, tänker jag och ser ett tåg på rälsen mitt emot komma in med slutstationen "Parsons Green" - dvs station som jag ska till. Så jag hoppas snabbt av tåget och klivet på det nya tåget.
Jag hinner precis se det fulla tåget rulla iväg innan jag hör högtalarrösten säga:
"Pågrund utav förseningar så kommer detta tåget nu att byta riktning och åka tillbaka igen".
Jag dör.
Ställer mig och väntar på ett nytt tåg till Wimbledon och någon knappt minut senare så kommer det ett. Jag hoppas på tåget, det är inte fullt, chauförren är inte sen, destionationen kommer inte ändra riktning. Allt är frid och fröjd enda tills...
En man kliver på, precis innan dörrarna ska stängas. Och när han tar steget in i tåget så faller han ihop, mitt framför mina fötter. Han svimmar, bara sådär.
Någon drar i nödbromsen, en kvinna som har första hjälpen utbildning hjälper mannen som är alldeles skakad och har svårt att andas. Hjälp kommer men man vet inte om man vågar röra honom eftersom att han slog i huvudet.
Två tonårskillar med äckligt dålig uppfostran sitter strax ovanför mannen på golvet.
"Släpa ut honom bara jag orkar inte vänta nå länge jag vill åka nu"
Äckelkillar.
Tillslut får de ut mannen från tåget och vi åker vidare mot Parsons Green och Wimbledon.
På Parsons Green station så släpar jag återigen väskorna i trapporna (fortfarande inga gentlemän...).
När jag kommer ner till utgången så stor en vakt där, han "sccch:ar" mig och ler lite retfullt. jag tittar surt tillbaka och förklarar mig dag. Han ursäktar och säger att han skojar, jag säger att det är lugnt- men garanterat inte roligt en dag som denna.
Solena står och väntar på mig på andra sidan spärrarna. Men spärrarna släpper inte ut mig.
Vakten kommer fram och tar mitt kort
- Du har inga pengar på det här kortet?!
- Jo det har jag, jag hade £3 när jag klev på
- Vart klev du på?
- Heathrow
- Är du säker på att du "blippade" kortet?
- Ja, men tåget på Heathrow fnkade inte så jag var där bra länge
Han kollar upp senaste tiden som kortet är "blippat". Klockan är 18.00
- Menar du att du har varit på tunnelbanan sedan halv fyra?
- Ja, det skulle garanterat inte förvåna mig.
Jag får i alla fall komma igenom spärrarna, och det visar sig att jag har rätt. Jag har varit på tunnelbanan så länge och jag får tillbaka mina pengar.
Mamma ringer senare och säger att hon bokat biljett med Norwegian från Gatwick klockan 20.35 på söndagen. Söndagen har lovat bättre väder och chansen att få komma hem verkar lite bättre än vad deb tidigare varit.
Men först väntade ännu en natt hos Solena.
Terminal 5 - British Airways
Sista helgen i London, sa jag förra veckan. Njöt över tanken att komma hem, till Uppsala, Sverige, Piteå. Visste lite jag då.
Ännu en helg spenderades i London, till stor del på flygplatser, till stor del med magont, till stor del i kö, till stor del i ett ständigt undrande - kommer jag någonsin komma hem?, till stor del bland stora folkmassor av förvirrade turister, londoners, engelsmän - påväg hem, påväg bort.
Klockan 12 lämnadet jag boet, tog min resväska genom ett snöigt London. Det snöade kraftigt och jag anade oråd. London och snö är ingen bra kombination.
Jag kommer till Heathrow, terminal 5 - British Airways. Det mest betydelsefulla flygbolaget i hela Storbritannien och den flygplatsen som ska vara den som är bäst att lita på - i alla väder.
Jag checkar in min väska, passerar säkerhetskontrollen. Det börjar mörkna ute. Jag går runt på taxfree, smsar med Sverige, ler. Sverige, svensk mat, svenska, svenskar.
Jag köper en bok eller två. Slår mig ner, läser. Börjar läsa på informations tavlan. Otroligt många människor har samlats under den, eller under alla tavlor finns snarare en folksamling. Jag ser att otroligt många flighter har markerats med texten "wait for info".
Efter några minuter ändras min också, "wait for info". Jag börjar bli nervös. Jag vill inte vänta på info, jag vill åka nu. Jag vill ju bara komma hem.
Det går några minuter, vad som känns som en evighet. Jag kan inte koncentrera mig på någonting. Så händer det. Flighten över mig: "cancelled", flighten under mig "cancelled". Två minuter senare, min flight: "cancelled".
Precis där, då, när jag läste det ordet. Då dog någonting inuti mig.
Jag fick gå ut från flygplatsen, besviken, in genom passkontrollen igen (bordern), hämta väskan. Sedan upp för att boka om biljett. Några meter innan jag är framme säger en vakt "ombokningen är stängd för idag. Vi öppnar klockan 05.30 imorgon, ni får komma tillbaka då"
VA?!
Jag släpar väskan mot tunnelbanan, åker till Solena i Parsons Green. Disskuterar alternativ med mamma på telefon.
1. Boka nytt flyg
2. Boka taxi för att åka till flygplatsen tidigt och boka om BA biljetten.
Lördag klockan 03.15 sitter jag i en taxi påväg ut mot Heathrow, igen. Strax före fyra är jag framme. Heathrow möter mig med ett golv fyllt av människor, någonting som ser ut som ett flyktingläger. Det ligger folk och sover överallt. Jag undrar vart det är jag ska köa, tittar till höger och ser världens längsta kö. Toppen.
Ställer mig sist i kön och väntar. Klockan 06.00 börjar ombokningarna, och sakna går det. Under dessa timmar hinner jag lära känna mina grannar i kön, sova på golvet, sitta på golvet, överväga att ta tåg till paris och flyg därifrån.
Vid 11.00 meddelar flygplatsen att alla flighter mellan 10.00- 17.00 är inställad på grund utav snöovädret.
Ungefär då ger jag upp. Mamma bokar en ny biljett till mig, direktflyg till Luleå med SAS. Trogna gamla SAS som vet allt om snö. Jag byter snabbt terminal och inser hur tryckt stämning det är på terminal 5, och det blev inte bättre av att folk gick omkring med grammofoner och skrek:
"WE'RE NOT TAKING ANYMORE RE-BOOKING AT THE AIRPORT. YOU WILL HAVE TO DO IT OVER THE PHONE OR OVER THE INTERNET. PLEASE LEAVE THE AIRPORT IMMEDIATELY"
Ingen åker hem. Alla har köat alldeles för länge, alla är irriterade, ingen har sovit ordentligt, få har ätit något överhuvudtaget, det behövs bra mycket mer än ett telefonnummer och en websida för att få människorna att lämna terminal 5.
Alla vill ju bara hem.
Ännu en helg spenderades i London, till stor del på flygplatser, till stor del med magont, till stor del i kö, till stor del i ett ständigt undrande - kommer jag någonsin komma hem?, till stor del bland stora folkmassor av förvirrade turister, londoners, engelsmän - påväg hem, påväg bort.
Klockan 12 lämnadet jag boet, tog min resväska genom ett snöigt London. Det snöade kraftigt och jag anade oråd. London och snö är ingen bra kombination.
Jag kommer till Heathrow, terminal 5 - British Airways. Det mest betydelsefulla flygbolaget i hela Storbritannien och den flygplatsen som ska vara den som är bäst att lita på - i alla väder.
Jag checkar in min väska, passerar säkerhetskontrollen. Det börjar mörkna ute. Jag går runt på taxfree, smsar med Sverige, ler. Sverige, svensk mat, svenska, svenskar.
Jag köper en bok eller två. Slår mig ner, läser. Börjar läsa på informations tavlan. Otroligt många människor har samlats under den, eller under alla tavlor finns snarare en folksamling. Jag ser att otroligt många flighter har markerats med texten "wait for info".
Efter några minuter ändras min också, "wait for info". Jag börjar bli nervös. Jag vill inte vänta på info, jag vill åka nu. Jag vill ju bara komma hem.
Det går några minuter, vad som känns som en evighet. Jag kan inte koncentrera mig på någonting. Så händer det. Flighten över mig: "cancelled", flighten under mig "cancelled". Två minuter senare, min flight: "cancelled".
Precis där, då, när jag läste det ordet. Då dog någonting inuti mig.
Jag fick gå ut från flygplatsen, besviken, in genom passkontrollen igen (bordern), hämta väskan. Sedan upp för att boka om biljett. Några meter innan jag är framme säger en vakt "ombokningen är stängd för idag. Vi öppnar klockan 05.30 imorgon, ni får komma tillbaka då"
VA?!
Jag släpar väskan mot tunnelbanan, åker till Solena i Parsons Green. Disskuterar alternativ med mamma på telefon.
1. Boka nytt flyg
2. Boka taxi för att åka till flygplatsen tidigt och boka om BA biljetten.
Lördag klockan 03.15 sitter jag i en taxi påväg ut mot Heathrow, igen. Strax före fyra är jag framme. Heathrow möter mig med ett golv fyllt av människor, någonting som ser ut som ett flyktingläger. Det ligger folk och sover överallt. Jag undrar vart det är jag ska köa, tittar till höger och ser världens längsta kö. Toppen.
Ställer mig sist i kön och väntar. Klockan 06.00 börjar ombokningarna, och sakna går det. Under dessa timmar hinner jag lära känna mina grannar i kön, sova på golvet, sitta på golvet, överväga att ta tåg till paris och flyg därifrån.
Vid 11.00 meddelar flygplatsen att alla flighter mellan 10.00- 17.00 är inställad på grund utav snöovädret.
Ungefär då ger jag upp. Mamma bokar en ny biljett till mig, direktflyg till Luleå med SAS. Trogna gamla SAS som vet allt om snö. Jag byter snabbt terminal och inser hur tryckt stämning det är på terminal 5, och det blev inte bättre av att folk gick omkring med grammofoner och skrek:
"WE'RE NOT TAKING ANYMORE RE-BOOKING AT THE AIRPORT. YOU WILL HAVE TO DO IT OVER THE PHONE OR OVER THE INTERNET. PLEASE LEAVE THE AIRPORT IMMEDIATELY"
Ingen åker hem. Alla har köat alldeles för länge, alla är irriterade, ingen har sovit ordentligt, få har ätit något överhuvudtaget, det behövs bra mycket mer än ett telefonnummer och en websida för att få människorna att lämna terminal 5.
Alla vill ju bara hem.
12.16.2010
HEJDÅ LONDON.
Vill säga hejdå.
Hejdå till Southgate, hejdå till Cannon Hill, hejdå till det här huset.
Imorgon åker jag härifrån.
Idag åker min dator härifrån, så nästa gång jag uppdaterar är jag i Sverige.
Vilken lycka.
Önskar mig lycka till med allting.
Till exempel att prata med skolgårdspojken idag, om han överhuvudtaget är där.
Jag kommer ju definitivt att misslyckas.
Susanna är mitt sista hopp.
Hejdå till Southgate, hejdå till Cannon Hill, hejdå till det här huset.
Imorgon åker jag härifrån.
Idag åker min dator härifrån, så nästa gång jag uppdaterar är jag i Sverige.
Vilken lycka.
Önskar mig lycka till med allting.
Till exempel att prata med skolgårdspojken idag, om han överhuvudtaget är där.
Jag kommer ju definitivt att misslyckas.
Susanna är mitt sista hopp.
12.15.2010
fever
Jag har haft världens värsta natt.
Kände mig inte speciellt kry igår, men tvingade mig ändå ut för att först och främst förflytta en utav mina väskor men också för att åka till Winter wonderland med Madde.
Inte världens bästa idé.
Kom hem med frossa och svettningar, samtidigt.
Gick och la mig med leggings och en tjock tröja, under två täcken och skakade för att jag frös.
Vaknade upp någon timme senare blöt i svett, fortfarande med frossa men med världens varmaste kroppstemperatur.
Så höll det på mest hela natten. Vakna varannan timme, hostade i en kvart, skakade, frös, svettades.
På morgonen gick jag upp med yrsel och kände att nej, nu orkar jag faktiskt inte.
Trots denna feber så har jag dammtorkat hela huset för absolut sista gången. Dessutom har jag tagit världens snabbaste tur till Wood Green och köpt Oh Comely till Stina.
Nu vill jag helst sova, men jag ska snart åka och hämta barn.
Kände mig inte speciellt kry igår, men tvingade mig ändå ut för att först och främst förflytta en utav mina väskor men också för att åka till Winter wonderland med Madde.
Inte världens bästa idé.
Kom hem med frossa och svettningar, samtidigt.
Gick och la mig med leggings och en tjock tröja, under två täcken och skakade för att jag frös.
Vaknade upp någon timme senare blöt i svett, fortfarande med frossa men med världens varmaste kroppstemperatur.
Så höll det på mest hela natten. Vakna varannan timme, hostade i en kvart, skakade, frös, svettades.
På morgonen gick jag upp med yrsel och kände att nej, nu orkar jag faktiskt inte.
Trots denna feber så har jag dammtorkat hela huset för absolut sista gången. Dessutom har jag tagit världens snabbaste tur till Wood Green och köpt Oh Comely till Stina.
Nu vill jag helst sova, men jag ska snart åka och hämta barn.
12.14.2010
last of the english roses
Den sista helgen passerad snabbt och smärtfritt, förutom smärtan i fötterna som blivit kronisk efter att ha gått omkring i dåliga skor varenda helg från morgon till... morgonen efter för att vara ärlig.
Jag och Lilia ska köpa biljetter inför nyår, det blir Propaganda på O2 Shepard's Bush. En massa indiemusik för bara 10 pund, det tyckte vi lät bra.
Jag har packat ihop, fixat alla julklappar, fixat världens bästa och finaste skor, jag har sett skolgårdspojken för en sista gång - vad fin han är. Nu väntar jag på att fredag ska komma.
Fredag och Sverige.
Sverige och Uppsala.
Sedan Piteå.
Det är så fint att komma hem när man vet att man inte ska stanna.
Det är så fint att lämna alla när man vet att man kommer ses igen.
London är så fint.
2011.
T R E
Sverige närmar sig för varje timma som går.
Och jag kan knappt vänta på att få ligga i ett varmt hus, i en skön soffa, och titta på något värdelöst svenskt tv- program.
Det som återstår i London just nu är massa jobb, och massa fixa. Sånt där som man helst bara skulle strunta i och istället bara åka hem. Men man kan ju inte bara dra heller.
Och jag kan knappt vänta på att få ligga i ett varmt hus, i en skön soffa, och titta på något värdelöst svenskt tv- program.
Det som återstår i London just nu är massa jobb, och massa fixa. Sånt där som man helst bara skulle strunta i och istället bara åka hem. Men man kan ju inte bara dra heller.
12.13.2010
12.10.2010
12.08.2010
08:12:10
8 decemer 2010.
Idag är det 30 år sedan John Lennon dog.
Och eftersom att jag bor i London så tänkte vi göra en grej utav det.
Åka till Abbey Road och tända ljus, och hylla honom lite.
Vad fint det känns att bo i London en dag som denna.
Idag är det 30 år sedan John Lennon dog.
Och eftersom att jag bor i London så tänkte vi göra en grej utav det.
Åka till Abbey Road och tända ljus, och hylla honom lite.
Vad fint det känns att bo i London en dag som denna.
12.07.2010
She killed it with kisses and from it she fled
Huvudet väger mer än bly, väger så mycket så att magen nästan vill spy.
Vart kom värken ifrån?
& THE DOG DAYS ARE OVER
& run fast for your mother run fast for your father, run for your children and your sisters and brothers.
Om 10 dagar är jag påväg till Sverige.
Vilken lättnad. Vara fri. Vara ledig. Hemma. TV. Sova. Köra bil.
Och veta att det inte kommer vara för alltid.
Vill ut och luffa, någonstans varmt.
Sydamerika.
Nej, jag lever aldrig i nuet.
Vart kom värken ifrån?
& THE DOG DAYS ARE OVER
& run fast for your mother run fast for your father, run for your children and your sisters and brothers.
Om 10 dagar är jag påväg till Sverige.
Vilken lättnad. Vara fri. Vara ledig. Hemma. TV. Sova. Köra bil.
Och veta att det inte kommer vara för alltid.
Vill ut och luffa, någonstans varmt.
Sydamerika.
Nej, jag lever aldrig i nuet.
12.06.2010
11 dagar
Det värsta med att jag snart åker hem till Sverige är att julen är över när jag kommer tillbaka.
Och det finns nog inget så fint som allt julpynt och all julstämning som råder i London just nu.
Synd att jag är fast i ett krigsläger och inte får ta del av det så mycket, det ger mig ångest.
Vill träffas för fika i stan och titta på julpynt, strosa på stan och allt sånt där som jag vanligtvis gör över jul.
Nu städar jag mest.
Och ligger i ett litet rum i norra London och tittar på svensk web-tv.
Måste ta mig ut, trots sura miner.
Och det finns nog inget så fint som allt julpynt och all julstämning som råder i London just nu.
Synd att jag är fast i ett krigsläger och inte får ta del av det så mycket, det ger mig ångest.
Vill träffas för fika i stan och titta på julpynt, strosa på stan och allt sånt där som jag vanligtvis gör över jul.
Nu städar jag mest.
Och ligger i ett litet rum i norra London och tittar på svensk web-tv.
Måste ta mig ut, trots sura miner.
12.05.2010
discotek
The Fabric är en gammal fabrik i norra London. Det är en dyr fabrik, för att komma in måste man betala 15 pund. Men å andra sidan så spelar dom musik som du bara måste dansa till, även om det är techno, du kan gå vilse bland alla olika dansgolv och våningar, överallt kan du se söta pojkar och för att inte tala om det fenomenet att dom har öppet till 6 am.
Så länge stod inte jag och Lilia ut, vi åkte hem vid halv fyra. Men att komma hem klockan 05.30 och sedan stiga upp klockan 10.00, ja det kändes rätt lagom. Och oj vad ömma ben man får efter en galen kväll på dansgolvet.
NO ONE CAN KILL DISCO
Förutom att gå på discotek för att dansa så går vi och julshoppar i en otroligt julpyntad stad, trängs med turister i Covent Garden och Oxford street och försöker hitta julklappar till en vänlig peng.
Ibland går vi på Harrods och tittar på kläder som man annars bara sett på bild, eller film. Och gapar över att det är påriktigt. Och gapar ännu mer över priset, och hittar en fin tröja för 110 pund och tänker, det var ju ändå rätt billigt - jämfört med allt annat.
Så går vi på pub för att ta ett glas vin, vilket slutar med två glas vin var och sedan en flaska att dela på. Allt på grund utav en charmig bartender. Och så försöker vi få engelsmän att förstå grejen med snapsvisor, utan större framgång.
Och tips till er, The Cross Keys i Covent Garden är nog en av Londons bästa pubar.
winter wonderland
Winter wonderland tog plats i Hyde Park för några veckor sedan. Där kan man åka karuseller för jätte mycket pengar, dricka mulled wine, tysk jättestor öl på en bar med en tysk "dj" som spelar synth och sjunger fult. Eller också kan man åka skridskor på en skridskobana sponsrad utav Lidl.
Mest utav allt är det bara en massa människor, och helt underbart mycket jul.
londoner
Tidigt fredagskväll så var jag påväg in till stan.
Hoppade av tunnelbanan på King's cross, lyssnade på The Libertines och gick genom stationen där Harry Potter spelades in en gång.
Och så bara slog det mig;
Jag bor i London.
Fan va sjukt det kändes.
Hoppade av tunnelbanan på King's cross, lyssnade på The Libertines och gick genom stationen där Harry Potter spelades in en gång.
Och så bara slog det mig;
Jag bor i London.
Fan va sjukt det kändes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)