2012

Imorgon är sista dagen för i år. Det känns rätt konstigt, det gick väldigt fort och jag känner mig inte redo för ett nytt år. Ändå, när jag tänker tillbaka så var året rätt långt och vi gjorde rätt mycket. Därför blir det några bilder som får sammanfatta årets olika perioder.

Vi börjar med en återvänder till Lundalivet. De sista månaderna, en B-kurs i Mänskliga rättigheter, B-uppsats och massa dans i nationskällare, jobb på nationerna, och ett aktivt deltagande i Sveriges riktiga studentliv. Ett kaosartat valborg, festival i Hässleholm, spontant indragande på fester man gick förbi själv på gatan, kullerstenar, nationsluncher. Lundalivet helt enkelt.

 Vi dansade till världens bästa musik på Heartland och Indigo och så dansade vi till helt ok musik på alla andra nationer.

I Lunds bästa hus firade vi det Sydkoreanska nyåret med sydkoreansk mat, och människor från massa olika länder, bland annat Sydkorea.

Vi gick på sittningar nästan varannan helg, eller så jobbade vi med att servera på dem. Vi sjöng Lambo tills vi kunde den utantill och vi klädda ut oss till alla möjliga olika teman.

Jag, Sophia och Amanda återvände till London och träffade våra barn, återbesökte våra favorit klubbar och favorit pubar och shoppade på alla bra ställen och bara njöt av att vara tillbaka

Vi gick på livets första riktiga fina banquet på Grand Hotel i Lund och drack lite bubbel innan. Efter det gick vi vidare till en inte riktigt lika fin klubb och köpte lite för mycket i baren.  Efterfesten avslutades med att Suzanna råkade krossa ett fönster - det säger allt. 

 Vi läste och läste och läste. Och skrev hemtentor, och uppsatser. Och blev arga på världen, och fn, och eu, och allt som inte fungerar.

 Vi jobbade på Lunds nations bal och blev inbjudna till ful- lunchen dagen efter. Vi jobbade från 23- 09 och började festa klockan 10 på morgonen igen. Fula hade vi varit utan att anstränga oss.

Vi firade valborg som bara studentstäderna kan, dvs; skvalborg, kvalborg, valborg och finalborg. I parken från morgonen och sedan avslutade vi allt på Blekingska nation tills polisen kom och sa att festen var slut.

 
Vi var otroligt kreativa och gjorde kläder som inte var kläder för att leverera på den bästa sittningen UPF någonsin haft.

Jag. Amanda och Moa tog alldeles för många kilon till Hässleholm och gick på Siestafestivalen. Vi var ungefär äldst, men vi hitta några i samma ålder. Vi delade en vattenmelon med en plats kniv, regnade bort, pendlade mellan att tycka att det var alldeles för varmt och för kallt, kände oss gamla, fick halsbränna, satt i Redbull tältet och spanade på de som var DJ och så dansade vi - och pausade. 

 

Jag och Moa ville avsluta Lundalivet på bästa sätt, så vi bjöd in alla våra bästa vänner till en sista sittning. Det blev även den bästa. Temat var "Sommarplågor" vi uppträdde som Spice Girls, alla sjön hela tiden. under middagen spelades alla de bästa sommarplågorna som har gjorts, alla dansade och när maten kom var vi tvungen stänga av musik och be alla sätta sig. Det är den kvällen jag tänker på varje gång jag tänker på Skåne och hur bra alla människor där är. Tack för det. 

Efter Lund flyttade jag hem till Piteå över sommaren. För att vara ärligt har jag nästan ingen bilder från sommaren, varför? Jo, den bestod av jobb. Jag jobbade morgon, dag, kväll och natt lite mixat och rätt mycket helger. Det var kul och jag sparade pengar, för planen var att dra till Mexiko och Sydamerika i januari. Jag skulle resa i ett halvår och lära mig spanska, dansa salsa, volontära, leva.  Det blev inte riktigt så, två veckor innan Mittuniversitetets utbildningar skulle dra igång läste jag i tidningen att regeringen skulle dra in på högskoleplatser, samtidigt hade jag inget jobb utan bara en tjänst som extrapersonal. Därför bestämde jag mig för att börja journalistprogrammet på Mittuniversitetet som jag hade tänkt tacka nej till men inte hade kommit mig för. Efter mindre än ett dygn hade jag fixat lägenhet och några böcker, sedan köpte jag massa möbler och drog mig neråt en bit, om än det i mina ögon fortfarande var alldeles för långt norrut. Idag tackar jag mig själv för det beslutet för Sundsvall har bjudit på så himla mycket mer än vad jag någonsin trodde. 

 Precis som året innan i Lund så började även Sundsvall med en klassisk nollning, för att vara ärlig var den till och med längre och innehöll fler moment än den nollningen vi hade i Lund. Vi lärde oss knappt några namn men vi hade kul och allting blev lite mindre nervöst. Vi var inte längre helt ensamma.

 
 
 Snabbt gick det och så kändes det som att vi alltid känt varandra. Vi spenderade mornar, dagar, kvällar och till och med nätter i skolan. Vi redigerade och läste och plugga och pratade. Och även om vi var där nästan varje helg så gjorde det aldrig något för vi hade ändå rätt kul tillsammans. 



 Så gott som varje helg bjöd på klassfest, och vi har suttit så många i en så liten lägenhet att man inte förstår att det är möjligt. Varje förfest varade lite för länge och varje utgång har blivit väldigt kort. Jag älskar det. 

 
På Halloween ville Linnea ha läskig mat, så vi gjorde grönt potatismos och fingrar. Moset smakade cement och inget var egentligen så gott. Men det såg rätt läskigt ut i alla fall. 


Jag och Kajsa förälskade oss i MAC och alla dess möjligheter. 


Sophia kom och hälsade på och vi åt frukost på IKEA alldeles för tidigt på en lördag. 




Vi gjorde allt för att glömma november, först bakade vi pepparkakor och sedan hade vi världens bästa kräftskiva med köpt västerbottensost paj och ganska sega kräftor. 


I och med att jag råkade rökfylla min lägenhet pga en bränd kladdkaka i mikron så fick jag och Kajsa fredagsmysa med täckjoackor, halsduk, mössa, vantar och massa filtar samtidigt som vi vädrade ut lägenheten - dagen innan en av de värsta snöstormarna jag varit med om.

JFS avlustade terminen med en otrolitg lyckad julsittning med rätt text på Lambo (efter mycket om och men och alldeles för många utskrifter). JOUR och BILDJOUR 12 avslutade terminen med en avslutningsfest mitt i veckan som kort och gott sammanfattade hela terminen med allt som spilldes och med tanke på hur festen avslutades.

Och det bästa är att i januari gör vi om allt igen, fast lite bättre. Så härmed tackar jag 2012 för söder, norr och mittemellan.

12:14

Det blir bara massa musik nu. Jag vet inte vad jag ska skriva.
Att det inte är värt det, eller att det är det.
Det känns som att hjärnan går på högvarv utan att tillföra någonting.
Jag vet ingenting.

00:18

Den fantastiska känslan av att gå på konsert för att se Magnus Ekelund och upptäcka att han har med sig en kompanjon som spelar innan honom och visar sig vara lika bra.
Frågan jag ställer mig nu är dock - vad ska jag göra de resterande 13 dagarna i Piteå?

Jag är redan less på quizkampen, jag kan inte koncentrera mig på pluggandet,
jag har cirka noll planer för nyår, alla andra åker från staden en vecka innan mig,
jag har redan börjat tröttna på kylan och halkan och jag saknar alla i Sundsvall.
Det blir nog alldeles för mycket kaffe på Nodo skulle jag tro, som det brukar bli.

21:32

Tänkte se den här karln på Krokodil imorgon. Piteå leverar, Magnus Ekelund också.

01:14

"- Señor, det kanske inte spelar nån roll
    men du förstår, alla ligger i bakhåll"

14:58

Julafton. Nej jag vet inte, den här dagen ger mig bara ångest. Varje år.
Först ska huset städas grundligt, och allt ska bort. Det ska se så ordnat ut.
Fast allting bara är kaos egentligen.
Till och med tandborsta ryker i ni nått skåp så att ingen ser att de finns.
Som att alla inte fattar att vartenda hushåll har tandborstar, annars vore det rätt äckligt.
På tv:n går bra program hela tiden, men ingen får titta.
Min mamma har nån teori om att enda anledningen till att det går bra program är för att de som är ensamma ska ha något att göra.
Min teori är tv:n idag fungerar som brasan gjorde förr i tiden - det är den vi samlas kring och umgås.

Klockan tre tittar alla på Kalle, efter en kvart har alla tappat intresset.
Vår generation är inte van att se samma program så många gånger om och om igen.
Vi tvingar oss själva att sitta kvar i soffan såklart, det är ju tradition.
'Men egentligen blir vi rätt uttråkad.
Och min lillasyster som inte fattar varför vi sitter där säger bara "MEN det är ju samma som ifjol?", och ja det har hon ju rätt i.

Sedan sitter alla och väntar. Väntar på tomten som ingen längre tror på, väntar på att få grejer.
Som giriga små barn som bara vill ha och ha. Jag hatar mig själv för att jag älskar att få julklappar.
Men det är klart jag älskar det, jag är bortskämd och de flesta i min generation med mig.
Helst skulle jag bara strunta i julklapparna och ha roligt ändå, men om alla andra ska få så vill jag också ha.
 Jag får egentligen ångest av att se alla paket under granen. Så onödigt. Så mycket pengar. Så mycket grejer som ingen behöver, egentligen.
Sen ska man öppna paketen också, och då måste man vara glad så att ingen får dåligt samvete över att ha köpt fel grej.
Men det går inte, jag kan inte visa känslor jag har stora problem med det.
Så jag fejkar lite glädje och känner hur falsk det blir, och jag tänker att nu tror dom att jag bara fejkar fast egentligen är jag glad så nu måste jag fejka lite till så att dom inte ser det och så slutar det bara med att alla har dåligt samvete.

Julmaten är mat som för decennier sedan var noggrant tillagat och utplockad och sparat och dyrt.  Idag köper vi allt färdigpaketerat på stormarknader, utan kärlek.
Och egentligen är det mat som vi i vanliga fall ger till barnen en stressig måndagseftermiddag när ingen har tid att laga ordentlig mat.

Så nej, jag fattar inte grejen med julafton. Jag får ångest av den.
Det är fint att träffa släkten, men jag skulle lika gärna kunna träffa dem vilken annan afton som helst.
Utan paket och prestationsångest och storstäd och julbord.
 Utan allt som bara blivit till en klyscha och som egentligen bara är alldeles för krystat.

22:07

Hemma i norr, högt upp i norr.
Det känns alltid likadant att komma tillbaka, det har känts likadant sen jag var 16 år och kom hem för första gången sedan jag flyttade hemifrån.
Det känns alltid som att jag fortfarande är där, 16 år. Som att jag aldrig har flyttat, som att tiden stått stilla.

På sätt och vis kanske det stämmer, på andra sätt stämmer det inte alls.
Många bor kvar i staden jag flydde från rätt tidigt.
Andra kommer tillbaka.
Minusgraderna är lika kalla.
Jularna är lika stressiga.

Det brukar alltid vara rätt skönt att komma hem.
En lättnad, att bara vara ett tag.
Det är skönt i år också, men på ett konstigt sätt känns det alldeles för länge att vara hemma. Tre veckor. På något konstigt sätt är det som att jag redan vill tillbaka.
Kanske börjar jag växa upp, kanske är det dags att flytta hemifrån påriktigt.

01:38

Nån sa: akta dig för människor,
de gör dig illa om de kan.
Men jag blir aldrig ledsen,
det är sånt jag inte kan.

- PS. Lycka till ikväll

00:29

Men då slösar vi bort våra liv.

17:32

Vargen kommer.
Jag trodde inte att det kom någon varg, inte den här gången heller.
Jag vet inte ens om vargen kom.
Men någon gång hoppas jag att vargen har vett nog att äta upp mig.

03:35

(Hands down - I'm too proud, for love)

17:53

Redakstionsövningen har innehållit allt.
Från övernattning på skolan, till tusen tals samtal och klättring på tak - så som de som skottar taken gör.
Att gå på taket till Nordichallen slår allt, något sånt trodde jag aldrig att jag skulle göra. Numera har jag alltså: vunnit handbollscuper, fyllt 15 år samt klättrat på taket på Nordichallen.



Ni kan spana in vår redaktions webb här (även om den numera inte uppdateras ):
http://mkv.itm.miun.se/projekt/redak_2012_1/

01:15

Trots att jag aldrig kan stå still så tittar jag alltid bakåt.
Glömmer allt som var dåligt.
Saknar allt som var bra.

Jag saknar ställen jag tidigare hatat.
Och jag drömmer om tider jag aldrig ville uppleva.

Samtidigt fortsätter jag framåt.
Står aldrig still, vägrar stanna. Måste fortsätta.
Vill inte vara här. Vill inte vara nu.
Och jag vet ingen plats jag hellre vill vara på,
än där jag inte ville vara förut.

00:11

tvätta håret utan balsam + minus femton grader = statiskt hår som slickar sig mot ansiktet.
Rekommenderar inte ovanstående ekvation.

23:22

23:50

Rökfyllt. Det ligger en skum lukt runt omkring.
Och jag vet inte riktigt vad jag kan se, om jag kan se något.
Det är inte dimman den här gången.
Det är något annat som är i vägen.
Jag vet inte vad, eller så vet jag precis vad.
Men det går nästan inte att andas för luften är så kylig.
Det gör ont men är ju ändå värt det, någonstans.
För visst är det fint att va vid liv.