oh Bar'am.

Idag saknar jag Israel. Den här månaden verkar vara en sån som får människor att sakna det vi hade där. Och inte är det väl konstigt heller. Där levde man liksom, hela tiden, varje sekund, varje dag. Förutom i äppelfabriken, men man minns aldrig det jobbiga såhär i efterhand.

Och ja vi hade världens tråkigaste arbetsdagar med alldeles för många timmar, och alldeles för många äpplen. Och ja vi hade tråkiga söndagskvällar och måndagskvällar, när ingen gjorde någonting och tiden bara gick alldeles för sakta. Men det fanns alltid folk där, att göra ingenting med, och samtidigt leva livet med.

Vi hade mitt i veckan pub- kvällar med en lagom dos alkohol, även om dosen ofta inte alls slutade på lagom och kvällarna inte alls slutade i lagom tid. Vi hade långa efterfester i Colombianernas rum trots att dagen efter väntade rullband med äpplen som aldrig slutade komma och som gjorde bakfyllan bra mycket värre än vad den egentligen var.
Vi hade onsdags bakfylla, och volontärsmöte som var alldeles för sent och som alltid handlade om samma sak. Och alldeles för tidiga mornar, utan frukost för den kom mycket senare och vem klarar det på en obalanserad dagen efter mage?
Vi hade torsdagsfesterna där alla inte riktigt kunde vara med för vissa jobbade men många var med ändå. Så hade vi fredagarna och pubkvällarna, och korridorsfesterna, och efterfesterna, och förfesterna, och Arak, och Alaska och shabbatvin, och kakor i membersclub efter veckans godaste middag fast den oftast inte var så god.
Så hade vi alla dagar då vi bara satt i solen, tittade över bergen, över Israel, över Libanon. Gick till Old Bar'am för att göra något annorlunda. Vi hade Beer Olympics, latino night, hebreiska lektion som aldrig blev av och vi hade löften som aldrig gick i uppfyllelse. Vi hade världens jobbigaste farväl, rykten, välkomnanden, saknader, och både bra och dåliga överaskningar.

Och så hade vi varandra, och så bara levde vi där vi var och fick en relation till varandra som ingen annan någonsin skulle förstå. För vi var alla så olika, men vi var alla där och vi vara alla. Tillsammans. Alltid.

Och just nu så känns London rätt så ensamt, och instängt. Och November. Och, jag kan inte gå ut och förvänta mig att se fem Colombianer röka vattenpipa och be mig slå mig ner. Sånt ser man inte, bara på Bar'am.
Åh Bar'am.