Mitt liv och feminismen

Jag vet inte när jag egentligen blev feminist, men det tog lång tid innan jag vågade säga rakt ut att jag var det.
Jag minns att jag redan på mellanstadiet tyckte att tjejerna och killarna behandlades olika, och jag störde mig på det. Jag minns att jag i början av högstadiet reflekterade över hur lite respekt kvinnliga lärare, och framför allt vikarier fick jämfört med manliga.

Min klass kanske var något av ett extremfall. Klassen var väldigt uppdelad, tjejerna vs. killarna och det visades tydligt i klassrummet. Jag minns att killarna i nian, 16 år gamla, fortfarande tuggade på papper för att sen spotta på tjejerna, och trots att lärarna sa till då och då så slutade dem aldrig. Jag minns att det kändes äckligt och förnedrande och jag vet att jag flera gånger blev så arg att jag skrek rakt ut i klassrummet. Nej, jag tyckte verkligen inte att det var okej och jag tyckte verkligen inte att det var okej att de inte lyssnade på läraren.

I åttan gick jag i en tjejgrupp på skolan, vi var en grupp på drygt tio tjejer från olika klasser i årskurs åtta som pratade om många olika saker. Vi pratade om ideal och kroppen och  vi fick frågor som vilken kroppsdel vi var mest nöjd med. Jag tror att gruppen kom till för att på något sätt stärka självförtroendet, men jag vet egentligen inte - jag vet bara att vi var den enda årskursen som fick möjlighet till detta.

En gång hade vi självförsvar tillsammans med en tjej från kvinnojouren. Hon förläste först om samhället, maktstrukturer, våld mot kvinnor och hur kvinnojouren arbetar. Jag minns inte så mycket av själva föreläsningen, men jag minns att jag blev imponerad av henne och det hon jobbade med. Hon ändrade min bild av vad feminism var och hur en feminist såg ut, men jag hade nog aldrig vågat kalla mig feminist då - jag var rädd för vad andra skulle säga om mig då, och jag var fortfarande rätt säker på att feminister hatade män och skar av penisar. Det var ju den bilden resten av samhället verkade ha av feminister så vem var jag att säga emot?

Någon gång mitt i allt det där lånade jag Linda Skugges bok "Det här är ingen bok" av min kusin som är tre år äldre än mig. Min kusin kallade sig själv feminist och jag vet att hon diskuterade mycket av sina åsikter med min mamma och moster om hur hon bråkade med killarna i hennes klass som tyckte att hon överdrev. Det enda jag egentligen minns av Linda Skugges bok är att hon flera gånger nämner hur viktigt det är att aldrig bli ekonomiskt beroende av en man, och jag tror att det var någonstans där det började. Det var den första riktiga åsikten jag vågade yttra. För efter att jag hade läst den boken så var mitt enda mål med livet att aldrig bli ekonomiskt beroende av en man.

Efter det har allting bara fortsatt, och på gymnasiet fick jag en lärare i samhällskunskap som själv är intresserad av genusfrågan och till och med hade några lektioner om begreppet genus för oss. Hon var en stor inspiration för mig och någonstans där insåg jag väl att det inte var pinsamt eller fel att kalla sig själv feminist. Allt eftersom gymnasiet gick så koncentrerade jag mig allt mer på kvinnofrågan. Det började med ett projekt om jämställdhet där vi jämförde Turkiet och Sverige, sedan ett arbete om human trafficking, ett projektarbete i Israel där vi jämförde jämställdheten på en Kibbutz och i det svenska samhället, och hela gymnasiet avslutades med att alla i klassen fick varsin bok av vår lärare som var särskilt utvald åt varje person. Jag fick boken "F-ordet: mot en ny feminism" och i boken stod något i form av "Jag hoppas du fortsätter att intresserad dig för de här frågorna". Förra året hyllande jag den läraren på lararhyllningen.se för att hon utan tvekan är en av de människorna som utvecklat mig mest som person och fått mig att se saker ur andra perspektiv.

När jag drygt ett år senare sökte till universitetet valde jag mellan att läsa Genusvetenskap eller Mänskliga Rättigheter. Tillslut valde jag det sista, men när vi fick välja B-uppsats så skrev jag om våldtäkt som vapen i konflikter och kvinnors utsatthet i krig. Jag skrev om Margot Wallströms FN- mandat att skriva en rapport på ämnet för FN:s generalsekreterare och i slutet av terminen var jag på en föreläsning som Margot Wallström hade i Lund. Där vågade jag till och med ställa en fråga i slutet av föreläsning, trots att publiken var stor, jag var tvungen prata engelska och trots att Kofi Annan var en av de som satt i publiken. Jag vågade för att jag visste vad jag pratade om, för att jag hade läst så mycket om det och för att jag verkligen ville veta mer.

Kvinnorfrågan kommer alltid att vara min hjärtefråga, idag kallar jag mig öppet för feminist  och om jag får välja helt fritt vad något ska handla om så vinklar jag det oftast mot den frågan. Jag får fortfarande höra att feminister hatar män, att jag överdriver, att vi visst lever i ett jämställt samhälle och jag har till och med fått höra att man inte kan kalla sig feminist "för då får man inga killar". Idag är det kommentarer som jag bara skakar av mig eller argumenterar emot, för jag vet vad jag står för och jag älskar att stå för mina åsikter.

På samma sätt som sportjournalister har ett hjärta för att skriva om sport, på samma sätt har jag ett hjärta om att skriva om kvinnosituationen, maktbalansen och ifrågasätta jämställdheten. Någonstans blev det så och helt ärligt talat så är jag förbannat nöjd över det idag.