2010

Ungefär för ett år sedan satt jag och var deprimerad över att jag inte kunde köpa NME's nummer om det gångna decenniet, ja ungefär så inleddes väl 2010. Eller nåväl, det började i Järvsö efter nyår utan fyverkerier, mitt ute på landet.
Vad hände sedan?

Januari var ett svart hål av väntan, längtan och uttråkning i Uppsala kallas vinternätter och skolans evighets uppgifter. Jag vet inte vad vi gjorde eller när vi gjorde det. Vi satt nog mest bara i min lägenhet nära Gränby centrum åt för mycket kladdkaka och väntade på februari, våren och sommaren.

Februari kom så småningom efter vad som kändes som en evighet men egentligen bara var lite mer än 30 dagar, och den 8 februari så drog vi härifrån.
Jag och Vicky alltså, vi lämnade Sveriges oerhörda kyla och mörka nätter och ersatte detta med dagar högt uppe på ett berg i norra Israel, på kibbutz Bar'am. Där plockade vi äpplen 8,5 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Vi levde livet, var uttråkade men hade den bästa tiden någonsin, träffade människor från hela världen, lärde oss svordomar på spanska, blev förälskade i tillvaron och en del andra saker också. Vi gjorde sånt vi ångrade, och sånt vi inte ångrade.

Mars kom, vi fortsatte leva rövare i Israel. Kände oss som hemma i ett land där vapen är en trygghet. Vi lärde oss hur bussarna gick, vi lärde oss att lifta, vi lärde oss att dricka Arak och gratis shabbat vin, vi lärde oss hur man skiljer klass A äpplen från klass B. Vi lärde oss allt möjligt.

April kom och vi lämnade landet vi lärt oss att älska. Vi lämnade människor vi lärt oss att älska. April var nog den jobbigaste månaden på hela året. Jag var mest förvirrad och fast i en kulturkrock med min egen kultur. Jag hade lärt mig att världen inte behövde vara så ytlig, för att sedan komma tillbaka till en världen där ytlighet är överlevnad. Det är djupare än så men ska jag skriva allt så kommer det bli för långt.
I april längtade jag bara bort, tillbaka, någon annanstans. Jag ville leva livet men skolan stod i vägen. Våren kom så småningom till Uppsala men vad var väl det när jag hade haft vår i två månader i Israel. Allting kändes bara instängt i Sverige, för att inte tala om att jag kände mig instängd.

Maj kom och det började närma sig slutet. Slutet av skolan, studenten. Slutet av tre år i Uppsala, tre år som nyss började - eller det i alla fall så det kändes. Jag gick på studentskivor, förfestade i en lägenhet med alkoholförbud, umgicks med alla vänner så mycket som möjligt. Insåg att snart splittras vi, snart måste jag säga hejdå. Och just där och då och även nu så känns farväl så oerhört jobbiga, men kanske speciellt då när det kändes nog jobbigt att just ha lämnat över 50 personer i Israel, 50 personer som jag troligtvis aldrig mer kommer se.
Men vi gjorde det bästa av situationen, drack öl och på Mc'Donalds och satt på bryggan i Uppsala och rökte vattenpipa. Och försökte leva livet trots slutprov i alla skolans ämnen.

Juni kom. Studenten kom. Vi sprang runt på flaket och sjöng "FY FAN VA VI ÄR BRA". Det känns som igår. Jag flyttade ut från Solsken, flyttade ut från staden där alla växte upp utom jag. Flyttade upp till Norrland igen, in i en friggeboda som står på gården.
Umgicks med barndomsvänner och spenderade dagar och nätter på Piteås bästa kebab hak; Adana kebab.
Luktade mat os och hade världens fulaste mössa på mig. Lagade mat och människor jag inte sett sedan högstadiet. Och saknade vänner, och saknade Israel.

Juli kom. Jag jobbade ihjäl mig. Jobbade som städerska från 5- 10 på morgonen, jobbade på kebaben från 11-7 på kvällen. På helgerna jobbade jag natt och sov hela dagarna.
Det kändes mest för jävligt, men jag och Mimmi, och Gustav, och Anna och alla andra som var kvar i Piteå gjorde det bästa utav situationen och tog helt enkelt en kaffe på Nodo.

Augusti kom och jag fick ledigt. Men jag sov inte, jag tog inte igen någon tappat sömn eller tappat tid. Jag tog igen på saknaden. Jag åkte till Göteborg och träffade Madde för första gången sedan Israel. Vi firade att hon blev 20, med öl i badkaret och Sveriges största vattenpipa och alldeles för mycket mat och en bål som var mer än improviserad. Från Göteborg åkte jag till Uppsala och träffade mina vänner, mina nära, kära vänner sedan tre år tillbaka. Och sedan från Uppsala till Järvsö för ännu fler gymnasiekompisar, mycket nära, mycket kära.
Det var en resa jag behövde, jag behöver alltid få komma från Piteå efter ett tag. Behöver få komma iväg, jag lever aldrig i nuet, jag lever aldrig på ett ställe.
I slutet av augusti tog jag och Hannah vårt pick och pack och åkte iväg till London, vi såg världens bästa band i på Leeds festivalen. The Libertines. Min dröm gick i uppfyllelse. Sedan turistade vi, shoppade, festade och såg på film på Hannahs ipod på hostelrummet. Och jag bara visste att jag snart skulle tillbaka, det var världens bästa känsla.

September kom och jag var arbetslös, jag låg i soffan och tittade på The OC och blev världens lataste människa. Och oj vad bra jag mådde.
Så en dag så hände det jag väntat på sedan den där torsdagen då jag lämnade kibbutz Bar'am i april. Jag började leva livet igen. Jag gav mig ut för att resa, eller flytta.
Jag flyttade till London, mitt älskade London. Men någonting gick snett, staden var helt rätt, alla nya människor var helt rätt. Men jobbet, familjen, omgivningen, vardagen. Jag levde i ett fängelse.

Oktober kom. Jag fortsatte leva i ett vardagsfängelse, och gjorde allt för att glömma det på helgerna. Det blev rätt mycket fest, rätt mycket klubb, och rätt mycket öl. Men att ta en öl i England är som att ta en kaffe i Sverige, alltid rätt - det är svårt att komma ifrån det här.
Jag bestämde mig för att det fick vara nog. Jag tänkte inte vara inbommad i ett år, så jag började leta efter alternativ.

November kom. Det blev mörkt, det blev kallt, löven föll och depressionen kom precis som vanligt. Gråa november, sorgliga november. Jag längtade hem till soffan och att vara fri. Så jag sa upp mig.

December kom. London förvandlades till ett julparadis, med julpynt längst alla gator, för att itne tala om Carnaby street. Vi handlade julklappar till nära och kära, åt svenska pepparkakor och drack svensk glögg för att få julstämning.
Vi uppträdde som luciatåg och så tillslut så kom den dagen då jag lämnade familjen, och två dagar senare (två dagar för sent) lämnade jag London. För ett litet jullov.
Jag firade jul i Piteå med släkt och träffade vänner dagen efter för världens bästa hemvändarfest.

2010 var omtumlande, men mest av allt lärorikt. Jag bodde 2 månader i Israel, 3 månader i London och 7 månader i Sverige.
Jag bor fortfarande i London, hur länge jag stannar är oklart och vad som händer nu det får vi helt enkelt veta så småningom. Men med tanke på att 2011 inleddes i garderobskön på 02 empire i Shepard's bush så kommer nog mycket att hända även i år.
Och jag laddar upp bilder från 2010 en annan dag.