På söndag eftermiddag, efter att ha fått sovit ut lite och lugnat ner mig efter alla inställda flyg så är jag än en gång påväg mot flygplatsen.
Den här gången en ny flygplats, Gatwick.
Ute höll snön på att smälta, ingen ny snö föll och jag höll tummarna för att det skulle fortsätta så, eftersom att Gatwick är känd för att alltid stänga så fort två flingor snö faller till marken. Att jag var nervös och knappt våga hoppas på att äntligen få komma till Sverige är en underdrift, jag började reda planera min jul på ett hostel i London. Ensam.
Tågresan ut till Gatwick är lång, och dyr. £15 för biljetten och det tar ungefär en timme, jag ahde inte råd att åka tillbaka till centrala London, jag skulle vara tvungen sova på flygplatsen om planet ställdes in.
När jag kommer till flygplatsen så inser jag att jag nog inte skulle vara den enda. På Gatwick gick det knappt att ta sig fram på grund av allt folk. Männsikor stod flockade vid informations samt ombokningsdisken. Vid alla check- in diskar stod folk i milslånga köer, vissa låg ner på golvet för att vila lite. Överallt gick poliser omkring, med maskinvapen i handen. Jag blev rädd när ajg såg det, att se maskinvapen överallt i Israel är inte skrämmande - det är nomalt. Men i London - England - Storbritannien?! Då är det bara fel.
Jag checkade snabbt in, och tackar self check- in för det, jag hade redan köat nog den här helgen.
Gick igenom säkerthetskontrollen ännu en gång (ja det börjar bli lite utav en specialité faktiskt) och gick för att vänta på att flyget skulle... ställas in. Det var ungefär så det kändes.
Jag lovade mig själv att inte köpa någonting den här gången eftersom att ajg tidigarea alltid köpt något på taxfree vilket jag sedan varit tvungen packa ner i väskan.. som därav bara blivit tyngre och tyngre.
Så jag slog mig ner på golvet, efter att ha gått runt hela flygplatsen och hittat ca 1 kvadratmeter fri golvyta med tillhörande vägg att luta sig mot. Där började jag läsa min bok/försöka sova/ titta på allt folk.
Informations tavlorna kryllade av folk, överallt. Människorna häckade vid dem, slog sig enr framför dem, stod framför den i flera timmar och bara tittade, väntade.
Jag åt middag på McDonalds, men dem hade bara QP hamburgare, inga pommes frites heller, allt var slutsålt.
Överallt låg skräp, runt hela flygplatsen. Utspilld varm chocklad, utspilld cola, allting såg rätt äckligt ut men ingen brydde sig. Alla på flygplatsen var äckliga, hungriga och trötta.
Alla ville bara hem.
Jag hör i högtalarna hur rösten meddelar att alla inrikesflyg är inställda, samt några övriga flyg. Jag känner nervositeten komma krypande, inte igen. Så jag slår mig ner under en informations tavla och väntar på att få en gate.
20:25 Stockholm "Gate open 19:45"
Det går några timmar, tiden går sakta. När det är en halvtimme kvar innan gaten ska öppna så ändras allting.
20:25 Stockholm "Gate open 20:45"
Försenat. Men jag försöker tänka positivt, inga sura miner, inga inställda plan. Fem minuter senare.
20:25 Stockholm "Gate open 21:47"
Fan. 5 minuter senare
20:25 Stockholm "Gate open 22:15, delayed to 23:00"
Här brast det. HUR FAN SKA JAG ORKA VÄNTA SÅ LÄNGE?
Planet till Olso är också försenat, nej, ALLA plan är försenade - vilket inte är ett gott tecken. Bredvid mig sitter två norska tjejer i min egen ålder.
"Nu står det Gate open 21:00 och Delayed to 21:30, med vad betyder Delayed?"
Jag skrattade inombords, dumma tjejer. Det slutar med att de måste ringa en av deras mammor och fråga vad "delayed" egentligen betyder.
Efter ett tag så träffade jag två andra svenska tjejer, förklarade för dem hur tavlan fungerade, vilket plan tiden skulle lyfta och när vi skulle få en gate.
Vi sätter oss i en korridor och väntar på att klockan ska bli 22:15, och pratar om hur olyckligt det vor eom planet blir inställd samt att vi vill komma hem till jul.
Klockan kvart över tittar vi till tavlan, ingen gate. Klockan blir halv, den blir kvart i elva. VI stöter ihop med ytterligare svenskar. Klockan blir elva, vårt plan borde lyfta nu.
Någon säger att planet inte landat från Stockholm ännu. Vi börjar bli nervösa.
Klockan blir kvart över, klockan blir halv, kvar i.
20:25 Stockholm "Delayed to 23:47", jaha... Men det är ju nu? Vi har ingen gate.
Någon går och frågar vad som händer och kommer tillbaka med information.
Tydligen så fanns det ingen på Gatwick som hade någon information eller kontakt med Norwegian. INgen visste om planet hade landat, ingen visste om planet skulle landa, ingen visste om planet skulle lyfta, ingen visste om planet skulle ställas in. MEN troligtvis skulle planet ställas in, MEN vi fick inte lämna flygplatsen för det är ett brott mot lagen och då blir polis tillkallad.
Det enda vi kunde göra var att sitta och vänta på att planet skulle bli inställt, sen fick vi lämna flygplatsen.
Så vi lade oss ner mitt på Gatwicks vidriga, skitiga golv och gav upp. Sörjde över att vi inte skulle komma hem.
20:25 Stockholm "Gate 36"
" GATE 36!!!!" skriker jag efter att ha blickat en snabbis på tavlan. Och alla börjar springa mot gaten, livrädda att komma försent och glada övera tt komma iväg. Alla pratar om att planet kanske inte får lyfta, att det kanske vänder om på vägen på grund av snöstorm i Stockholm. Ingen litar på att vi är påväg hem. Det kan bara inte vara sant.
Vi får gå på planet, där får vi sitta länge. Men när klockan är drygt ett engelsk tid så lyfter planet mot Stockholm, och det känns så overkligt att se London krympa under en, försvinna. Det känns så overkligt att faktiskt komma därifrån. Sedan somnar alla, och drömmer om Sverige.
Klockan 04:15 svensktid landar vi på Arlanda, människor applåderar och det känns så jävla Sverige och Sällskapsresan och pinsamt. Men det gör ingenting.
Alla går mot bagagebandet, bagaget dörjer lite men det kommer. Allt bagage kommer, bandet blir fullt. Alla bara står och tittar på bandet, ingen rör en enda väska. Klockan är 04:15, inte en människa har börjat komma ännu, och allt bagage från planet är fel. Inte en enda en får sin väska. Sedan inser vi att på bagaget står det inte "ARN" som väskor som ska till Arlanda märks med, utan "LGW" vilket betyder London - Gatwick.
Planet har alltså inte blivit tömt på bagaget och fyllt med vårt bagage utan istället så har vi fått bagaget som skulle till London.
Vid disken för tappat bagage, eller "fördröjt" bagage som det heter, finns det lappar att fylla i. Lapparna tar slut innan jag fått någon. Klockan går och utanför står Hannah och Susanna och väntar på mig för att hinna träffa mig i någon timme. Jag river ut en sida ur min bok, skriver ner allt som behövs och går ut.
Jag möts av ballonger och kramar och två trötta Uppsalabor, vi köper svenska mackor och äter och pratar och umgås lite.
Kvart i åtta går jag mot inrikeshallen för att fortsätta med Norrland. Jag säger hejdå till Hannah och Susanna. Går igenom ännu en säkerhetskontroll, men slipper i alla fall checka in bagaget... Eftersom att det står i London med alla min julklappar, mina nya, dyra skor och min nyårsklänning.
Mitt plan är, förvådnadsvärtvis, försenat om än bara 20 minuter vilket känns som "i tid" efter tre dagar på flygplatser runt om hela London.
Precis innan vi får stiga på planet så sätter sig en kille bredvis mig för att vänta. Han sätter sig på min väska, något som i London hade varit lite pinsamt och både han och jag hade tittat på varandra och sagt "sorry!". Istället drar jag upp väskan med ett svagt "ursäkta" medan hans enda läta är "AAAAH".
Hej Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar