Jag är en vädur, en tvättäkta vädur som har dåligt tålamod, alltid vill bestämma och hatar att förlora.
Därför har jag alltid hatat puzzel, jag menar det tar tusen år att bygga, man måste klura hela tiden och leta efter bitar som hör ihop och när det är klart så är det enda som finna en bild på något fint. Ingen vinner och det tar bara oerhört lång tid. Jag skulle kalla det långtråkigt.
Idag började jag och Suliman lägga ett puzzel på 1000 bitar. Som om jag inte suckade nog högt när han sa "Vi börjar med det här så kan vi ta det här efteråt" (och pekade på ett annat puzzel med 1000 bitar), dessutom skulle han bestämma vart på puzzlet jag skulle bygga.
Jag tror att jag hade någonting inom mig som ville ut, men jag sansade mig och byggde så fint puzzlet, och blev extra lycklig eftersom att jag var bättre på att hitta bitar som passade ihop är vad han var. Vilket är patetiskt eftersom att han är 8 år och jag är 19 år.
Efter puzzlet spelade vi Fia med knuff ett antal gånger. Jag vann alla gånger utom en och för varje omgång började Suliman fuska med och mer. Tävlingsinstinkten inom mig väcktes men eftersom att jag vann så var det helt okej.
Efter det spelade vi Monopol, kom ihåg att aldrig fråga en 8åring om han vill spela Monopol. Jag vet inte vad som hände man jag fattade ingenting. Och på något sätt lyckades han slå tärningen ungefär 4 gånger varje gång det var hans tur. Ungefär då insåg jag att det var hopplöst, så jag gav upp och lät honom vinna (trots fusk).
Det är ett stort steg för mig, fast jag anser mig inte vara en förlorare eftersom att han fuskade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar