"Oj här sitter vi i princip nakna och känner inte varandra"

Jag älskar att bada bastu. Sedan jag under gymnasiet började gymma - en aktivitet som inte alltid varit lika delaktig i mitt liv som den kanske borde - så har det flera gånger hänt att jag gått till gymmet enbart för att kunna utnyttja bastun efteråt.
Men det finns en sak jag tänker på i princip varje gång jag sitter där i gymmets offentliga bastu. Skillnaden mellan den bastuupplevelse mitt femåriga jag hade i herrbastun på ett badhus och den upplevelse jag som kvinna haft i när jag besökt tjejbastun är enorm.

Vad är det med kvinnokroppen som gör den så tabubelagd och skamlig att många kvinnor gör allt för att skyla den inte bara i bastun utan även i offentliga duschrum?

Jag ska berätta hur jag tänker. Mitt femåriga jag satt alltid i bastun med alla gubbarna efter att ha badat med min pappa varje fredag. Gubbarna hade knappt med sig en handduk in i bastun - i så fall en liten en som de satt på. Inte heller försökte de skyla sina könsorgan eller hålla armarna om magarna. Med benen brett isär, magarna fram och armbågarna på knäna satt de och diskuterade livligt. Ingen i bastun verkade särskilt brydd över att det förekom så mycket nakenhet där inne att det på något sätt skulle kunna bli obekvämt. Ingen verkade heller reagera över att det satt en liten femårig tjej på nedersta raden och åt en smältande glass. Jag reagerade inte heller särskilt mycket över nakenheten, just i bastun var det fullt normalt för mig.

Någon gång samtidigt som jag ansågs för stor för att följa med in i herrarnas omklädningsrum och som jag blev medveten om hur min kropp såg ut och allt som var fel med den. Någon gång där slutade jag tycka att nakna människor - läs kvinnor - var normalt i en bastu. Och jag verkar inte ha varit den enda. Oavsett vilken stad jag varit i förekommer samma sak. De kvinnor som väl vågar sig på att sitta i en offentlig bastu sitter hårt omvirade i en handduk och skyler alla sina brister. Ingen vågar möta någons blick och inga heta diskussioner förekommer. Den obekväma medvetenheten om att "oj här sitter vi i princip nakna och känner inte varandra" skapar en extremt stel stämning.

Det finns ett undantag. Lund. Jag har nog aldrig sett så många obrydda, nakna, kvinnokroppar på ett och samma ställe varken förr eller senare. Och det kan vara den bästa känslan jag någonsin känt. Den där känslan av att vara fri, av att kunna vara naken utan att någon ska bedöma varenda vrå av ens kropp, utan att ens bedöma sig själv. Och känslan av att även om de gör det så spelar det ingen roll för det finns så många andra helt olika nakna kroppar här att ingen är normal. Känsla av att ha en naken kvinnokropp utan att vara sexualiserad. Att våga vara naken ger inte bara en känsla av frihet. Att våga vara naken får en att känna sig mer säker i sig själv, man vågar vara i sin egen kropp och enbart i den. Man slipper vara rädd för att handduken på något sätt ska falla av och visa något som inte skulle synas.

Jag har försökt upprätthålla den säkerheten. Jag har egentligen inga problem med att gå omkring naken. Men andra runt omkring, andra i omklädningsrummet, andra i bastun verkar ha rätt stora problem med att det sitter en naken tjej i bastun med handduken enbart på bänken och inte omkring sig. Så genant och fruktansvärt. Att våga vara naken är makt, att våga ha diskussioner nakna ger makt, att hela tiden gömma sin kropp för att den verkligen inte duger ens enligt dig själv - det är ett underläge. Jag påstår självklart inte att allt det här är kvinnornas fel. Kvinnans kropp blir bedömd och sexualiserad precis hela tiden, i reklam, av män, av andra kvinnor, av hela samhället. Och det har såklart med maktsamhället att göra. Genom att bedöma och peka på fel och göra kvinnokroppen skamlig ser samhället till att hålla ena kvinnornas osäkerhet på plats. Männen bibehåller makten.

Jag skulle så jävla gärna vilja se den där säkerheten som fanns i Lund i varenda kvinnliga omklädningsrum i Sverige. Det skulle gynna så många kvinnor att uppleva den friheten, och det är så tröttsamt att så många går omkring och hatar sina kroppar. Jag skulle vilja vara säker på att jag skulle kunna ta med mina framtida barn in i en kvinnlig bastu utan att det skulle innebära att de skulle bli medvetna om att det, ifall man har en kvinnokropp, liksom inte är okej att sitta med benen brett isär, magarna utåt och armbågarna på knäna samtidigt som man diskuterar livligt. För det är precis det jag vill att de ska kunna. Det är precis det jag vill att vi ska kunna göra, vara nakna utan att vara sexualiserade.