20:31

Idag gjorde vi en observationsövning. Uppgiften bestod i att i ca 45 minuter observera en valfri plats i Sundsvall och sedan skriva en text om vad som hände på platsen. Övningen var till för att förbereda oss inför reportageskrivandet. Tänkte att jag kan publicera min text här.

________________________________________________________________________


Den svenska flaggan ligger längst marken och flyger omkring i den starka vinden. Linan har släppt av
vindens hårda tag som nu för flaggan hårt i väderstreckens alla riktningar. Solen skiner och bidrar med
en värme som vinden snabbt blåser bort, istället ser den till alla blåsa kylan rakt igenom kläder, hår
och hud. Den kyler ner alla som redan var kyliga nog mot november och ser till att de som inte redan
frös gör det nu.

Två tåg står inne på stationen och väntar på en avgångstid som närmar sig för varje minut som går.
En avgångstid bort från staden, bort från vinden, bort från vardagen. På ett av spåren jobbar tre
arbetare, de flyttar om plankor och borrar i tågrälsen. Arbetarna bär orangea arbetskläder, tjocka,
stora jackor och rejäla arbetsbyxor. Kanske är det de tjocka jackorna som gör att de inte fryser, eller
kanske är de så fast i vardagens klara spår att de inte tänker på att alla andra som passerar åker
härifrån medan de själva lever i en fastfrusen upprepning varje dag.

En kvinna i tjänst tar sig ut till flaggstången och tar tag i den svenska flaggan. Hon kämpar länge med
att få den på plats igen. Vinden är stark och blåser med hårt tag om flaggan. Kvinnan lyckas få fast
linan på den svajiga stången som förs med i vindens riktning. Hon drar i linan för att få upp flaggan
men vinden drar åt andra hållet.
Flaggan kämpar kraftigt för sitt liv, som om de inte vill bli upphissade, som om den är less att alltid
fladdra på samma sätt vid samma flaggstång dag in och dag ut.

Samtidigt väntar tågen på att ta med sig människor bort från vardag, vind och ett kyligt november. Ta dem med sig någon annanstans, en resa bort till en plats där de vill vara eller någonstans där de måste vara. Alla har de en sak gemensamt, alla åker de härifrån.

En ung man tar sig fram på övergången mellan de olika spåren. Han kisar bort mot spåret han ska
till, solen skiner i ögonen. Han tittar ner på klockan och börjar småspringa lite men saktar snart ner.
Tågen står fortfarande stilla och väntar.
En annan ung man kommer halvspringandes ut från stationen, även han saktar ner när han ser att
tåget väntar. Han rättar till väskan som ligger slängd över den högra axeln. Väskan är stor, den ser
välfylld ut och verkar ligga tungt mot en axel som lite plågsamt fortsätter att bära den. Kanske tvekar
han på att lämna staden, kanske finns det något eller någon han inte vill åka ifrån.

Från tågspåren blåser sand upp av vinden och bildar små dammoln. Varje andetag smakar lite kallare
än vinden själv och det sticker i fingrar och öron.

För en sekund lugnar vinden ner sig lite. Löven lägger sig vilande mot marken, träden står stilla och
flaggstången blir rak och ståtligt lång igen. Kvinnan som jobbat med flaggan sliter fortfarande med att
hissa upp linan, hon lutar sig bakåt och drar med all sin kraft, flaggan hissas upp en bit men vinden
tar snabbt tag igen och kvinnans ansträngning är bortblåst.

Från spår ett ringer klockan för avgång. Inte en enda människa rör sig utanför stationen, ingen
springer över rälsarna, ingen stressar fram, alla som passerar går bestämt in i stationshuset. De flyr
undan en vinande vind som kyligt tar sig fram i alla hörn och kanter. Eller så sitter de redan på tåget
och väntar på att ta sig härifrån. Väntar på att ta sig till en annan plats, någon annanstans.

Tillslut ger flaggan med sig, godkänner kanske vardagen eller inser att den sliter förgäves. Den hissas
upp igen, på samma plats som igår och dagen innan det. Kanske med ett hopp om att lyckas fly härifrån nästa gång.