01:03

Det har varit lov igen, Londons au pairer har jobbat stenhårt och barnen har varit lediga. Lov.
Vi åkte till Cornwall, landsbygden, kusten.
Vi andades ren luft och bodde i en by med en pub, en kyrka och en telefonkiosk. 20 minuter från närmaste affär.
Och längst grusvägen sprang vilda kaninungar och försökte gömma sig från de få bilarna som passerade.
Rätt så idylliskt. Utan mottagning på telefonen, utan civilisation.
Med slott längst ut på kullarna, med får som får bilarna att stanna när de ska passera vägen, med fåglar som kvittrar, med segelbåtar som seglar i frisk vind, med grottor längst strandkanten och med tidvatten som gör det omöjligt att somna på stranden.

Det var vackert, och luften var ren. Men efter 3 dagar saknade jag syrener, smutsiga gator, impulsiva idéer och förorenad stadsluft.
Jag tog tåget tillbaka till London på torsdagsmorgonen, kom fram 2 timmar försenad för att någon bestämde sig för att ta livet av sig, under samma tåg som jag satt på. Hoppade framför tåget, skärrade lokföraren, skärrade passagerarna, gjorde oss två timmar försenade, gjorde tågbolaget återbetalningsskyldiga till alla passagerare som vet om det och ombokningsskyldiga till alla passagerare som skulle vidare.

I London ligger luften tung i lungorna, och värmen ligger pressande under den smogg fyllda himlen.
Parkerna fylls med halvnakna engelsmän som tackar växthuseffekten för värmen.
Och ack, vad jag älskar stora städer, pulsen, människorna, stressen.
Vad jag älskar att känna att jag lever. Här. Nu.