23:17

I London är klockan elva, datumet är den 7 februari.
Men i Sverige så är klockan tolv, och datumet är den 8 februari, 2011. Därför känner jag att jag har rätt att skriva det. Något som jag kanske fruktat, men ändå väntat på. Bara för att veta hur det känns, såhär i efterhand.

Idag, svensk tid, så är det ett år sedan som jag och Victoria åkte till Israel, levde på kibbutz Bar'am och hade en fantastisk tid. Ibland så har jag glömt av att vi var där, eller mer bara inte tänkt på det. Det känns så mycket som en dröm. Eller ett annat liv.
Ibland så tänker jag på det alldeles för mycket. Saknar alla som var där, saknar allt som var där. Saknar till och med allt jag hatade, så som lukten av äppelfabriken på morgonen. Lukten av äpplen ger mig fortfarande ångest. Men jag njuter utav ångestkänslan.

Tiden sedan Israel har gått så fort, det har gått ett år. Jag har tagit studenten, jag har flyttat till London. Jag förstår inte vart dagarna tog vägen. Vad gjorde vi med tiden? tänker jag, samtidigt som jag gjort så otroligt mycket.

För ett år sedan satt jag framför datorn och skrev ner citat utav Peter Doherty, försökte komma mig i sängs men det gick inte. Resfeber, och nervositet, och vad skulle hända? Hur skulle det bli?
Det blev så bra, vi hade det så bra.
Tanken av att jag aldrig mer kommer träffa alla de där människorna tillsammans, alla på samma gång. Tanken av att vi alla aldrig mer kommer gå på den där puben tillsammans. Bara tanken utav dessa får mig att må dåligt, varför tog det slut så fort. och vad gör vi alla nu? Vad gör ni alla nu?

Om en vecka så har jag bott i london i 5 månader, mer än dubbelt så länge som jag bodde i Israel. Jag ser inte på London som ett resmål längre, jag ser det som mitt hem.
I augusti lämnar jag London, jag vågar inte tänkte på ångesten. Farväl är det värsta som finns.
Samtidigt som upplevelser är det bästa, men varför måste allt ta slut?
Och ni vet, vi kommer nog alltid sakna Bar'am och varandra. Det finns en skönhet i det med.