i england finns det inga barn.

Idag hade den äldsta pojken några kompisar på besök. Han går på en privatskola inne i stan så pojkarna fick åka länge och långt för att komma hit.
När deras föräldrar sedan kom för att hämta dem så stannade deras föräldrar ett tag och pratade med föräldrarna i min värdfamilj.

En av pojkarna simmar för junior landslaget i England och är väldigt duktig på piano och fiol, så duktig att han ska till Tyskland för en konsert på torsdag. Han är dessutom väldigt duktig i skolan.
Hans mamma berättade att pojken åker till simhallen klockan 17.00 varje dag direkt efter skolan, simmar till 20.00 efter det åker han direkt hem och pluggar i tre timmar, sedan direkt i säng klockan 23.00. På morgonen stiger han upp i god tid för att hinna träna på att spela piano, och fiol.
Den här pojken är 12 år gammal.

Jag blev helt till mig när jag hörde det, pojken blir rånad på sin barndom! Hans egna föräldrar tar den mitt framför näsan på honom och är stolta över det.
Mamman i min värdfamilj tyckte det var konstigt att jag reagerade så, själv var hon bara imponerad och lite skamsen över sin egen son.
"Det är ju såna här barn som kommer lyckas i framtiden, dom som jobbar hårt redan från början!"

Och ja, den här pojken kommer säkert lyckas.
Men han kommer också titta tillbaka på sitt liv och inse att han aldrig gjort någonting för skojs skull, att han aldrig varit barn och att alla hans framtidsplaner sedan länge varit planerade av hans föräldrar. Han kommer inse att hela han egentligen är så mycket utav honom, för han har aldrig bara fått vara den han är.
Och ja, han kanske kommer lyckas bäst utav alla dessa pojkar. Men han kommer definitivt inte vara den lyckligaste, och han kommer inte heller vara den som känner sig mest tillfredsställt med livet han levt.
Vad är väl framgång jämfört med lycka och livslust?

Och kära engelsmän, varför låter ni inte barn vara barn?