Du kan dö av det här.

Han är omkring tolv år. Han bär vit skjota, kostymbyxor, fina skor, en svart lång rock och en hatt. Han kallar det vardagskläder. Han ser upptagen ut. Blicken riktad mot målet, en busshållsplats längre bort. I mungipan hänger en cigarett.
Han är omkring tolv år. Röken sipprar ut mellan de stänga läpparna. Han är omkring tolv år. Hans lungor förorenas i förtid. Han är vacker där han går, men han går emot alla regler i det samhället jag växt upp i.
Han är omkring tolv, men i mina ögon ack så mycket mer vuxen än så.

Hon är 18 år. Hon har en helgrön dräkt på sig med ett grönt bälte hårt spänt på höften. Dräkten ser obekväm ut och bältet gör inte hennes figur något gott. Hon bär grova kängor som ser obekväma ut, tunga. Hon springer för sitt liv i dem och tränar mer än vad jag kan inbilla mig.
Hon är 18 år. Hon lutar huvudet mot bussen fönster, med slutna ögon. Hon sover. I knät ligger ett vapen. Ett stort vapen. Ett maskinvapen. Munstycket ligger riktat mot mig. Jag sväljer hårt, känner mig hotad.
Hon är 18 år. Men on bär med sig vapnet överallt. Över axeln som ett bihang, ett irritationsmoment som måste finnas där, för tryggheten.
Ingen runt omkring känner sig hotad. Det är allt annat än vapnen som hotar dem. Allt annat runt omkring, men absolut inte vapnet även om pipan är riktad mot dem där de sitter i den gröna bussen. Full av soldater, full av maskinvapen.
De är en soldat, dem beskyddar oss.

Men jag är knappt 19 år och jag har aldrig hållit i ett vapen, knappt sett ett, aldrig förut haft något riktat mot mig. Jag lever i ett säkerhetens land där vapen är ett hot, där cigaretter är ett dödskall och där hotet ligger i vapen, och ingenting runt omkring. Möjligtvis i nikotinets cancerframkallning.

omgivningen skrek: VÄLKOMMEN TILL ISRAEL.

Två månade senare är dags att återvända hem till Sverige. Trygga Sverige.
Jag är 19 år. Men jag ser inte längre några vapen, trots att de finns överallt. Och jag hör inte längre skotten från militärbasen uppe på Israels näst högsta berg. För dem finns där hela tiden. Det har blivit en del av min vardag, och jag känner mig trygg i det. Där finns ingenting hotande. Där finns bara Israel, med gröna bussar fulla av unga soldater som sover med maskinvapen i knäet. Precis som vanligt.

Israel. Du lärde mig så mycket.