2012

Imorgon är sista dagen för i år. Det känns rätt konstigt, det gick väldigt fort och jag känner mig inte redo för ett nytt år. Ändå, när jag tänker tillbaka så var året rätt långt och vi gjorde rätt mycket. Därför blir det några bilder som får sammanfatta årets olika perioder.

Vi börjar med en återvänder till Lundalivet. De sista månaderna, en B-kurs i Mänskliga rättigheter, B-uppsats och massa dans i nationskällare, jobb på nationerna, och ett aktivt deltagande i Sveriges riktiga studentliv. Ett kaosartat valborg, festival i Hässleholm, spontant indragande på fester man gick förbi själv på gatan, kullerstenar, nationsluncher. Lundalivet helt enkelt.

 Vi dansade till världens bästa musik på Heartland och Indigo och så dansade vi till helt ok musik på alla andra nationer.

I Lunds bästa hus firade vi det Sydkoreanska nyåret med sydkoreansk mat, och människor från massa olika länder, bland annat Sydkorea.

Vi gick på sittningar nästan varannan helg, eller så jobbade vi med att servera på dem. Vi sjöng Lambo tills vi kunde den utantill och vi klädda ut oss till alla möjliga olika teman.

Jag, Sophia och Amanda återvände till London och träffade våra barn, återbesökte våra favorit klubbar och favorit pubar och shoppade på alla bra ställen och bara njöt av att vara tillbaka

Vi gick på livets första riktiga fina banquet på Grand Hotel i Lund och drack lite bubbel innan. Efter det gick vi vidare till en inte riktigt lika fin klubb och köpte lite för mycket i baren.  Efterfesten avslutades med att Suzanna råkade krossa ett fönster - det säger allt. 

 Vi läste och läste och läste. Och skrev hemtentor, och uppsatser. Och blev arga på världen, och fn, och eu, och allt som inte fungerar.

 Vi jobbade på Lunds nations bal och blev inbjudna till ful- lunchen dagen efter. Vi jobbade från 23- 09 och började festa klockan 10 på morgonen igen. Fula hade vi varit utan att anstränga oss.

Vi firade valborg som bara studentstäderna kan, dvs; skvalborg, kvalborg, valborg och finalborg. I parken från morgonen och sedan avslutade vi allt på Blekingska nation tills polisen kom och sa att festen var slut.

 
Vi var otroligt kreativa och gjorde kläder som inte var kläder för att leverera på den bästa sittningen UPF någonsin haft.

Jag. Amanda och Moa tog alldeles för många kilon till Hässleholm och gick på Siestafestivalen. Vi var ungefär äldst, men vi hitta några i samma ålder. Vi delade en vattenmelon med en plats kniv, regnade bort, pendlade mellan att tycka att det var alldeles för varmt och för kallt, kände oss gamla, fick halsbränna, satt i Redbull tältet och spanade på de som var DJ och så dansade vi - och pausade. 

 

Jag och Moa ville avsluta Lundalivet på bästa sätt, så vi bjöd in alla våra bästa vänner till en sista sittning. Det blev även den bästa. Temat var "Sommarplågor" vi uppträdde som Spice Girls, alla sjön hela tiden. under middagen spelades alla de bästa sommarplågorna som har gjorts, alla dansade och när maten kom var vi tvungen stänga av musik och be alla sätta sig. Det är den kvällen jag tänker på varje gång jag tänker på Skåne och hur bra alla människor där är. Tack för det. 

Efter Lund flyttade jag hem till Piteå över sommaren. För att vara ärligt har jag nästan ingen bilder från sommaren, varför? Jo, den bestod av jobb. Jag jobbade morgon, dag, kväll och natt lite mixat och rätt mycket helger. Det var kul och jag sparade pengar, för planen var att dra till Mexiko och Sydamerika i januari. Jag skulle resa i ett halvår och lära mig spanska, dansa salsa, volontära, leva.  Det blev inte riktigt så, två veckor innan Mittuniversitetets utbildningar skulle dra igång läste jag i tidningen att regeringen skulle dra in på högskoleplatser, samtidigt hade jag inget jobb utan bara en tjänst som extrapersonal. Därför bestämde jag mig för att börja journalistprogrammet på Mittuniversitetet som jag hade tänkt tacka nej till men inte hade kommit mig för. Efter mindre än ett dygn hade jag fixat lägenhet och några böcker, sedan köpte jag massa möbler och drog mig neråt en bit, om än det i mina ögon fortfarande var alldeles för långt norrut. Idag tackar jag mig själv för det beslutet för Sundsvall har bjudit på så himla mycket mer än vad jag någonsin trodde. 

 Precis som året innan i Lund så började även Sundsvall med en klassisk nollning, för att vara ärlig var den till och med längre och innehöll fler moment än den nollningen vi hade i Lund. Vi lärde oss knappt några namn men vi hade kul och allting blev lite mindre nervöst. Vi var inte längre helt ensamma.

 
 
 Snabbt gick det och så kändes det som att vi alltid känt varandra. Vi spenderade mornar, dagar, kvällar och till och med nätter i skolan. Vi redigerade och läste och plugga och pratade. Och även om vi var där nästan varje helg så gjorde det aldrig något för vi hade ändå rätt kul tillsammans. 



 Så gott som varje helg bjöd på klassfest, och vi har suttit så många i en så liten lägenhet att man inte förstår att det är möjligt. Varje förfest varade lite för länge och varje utgång har blivit väldigt kort. Jag älskar det. 

 
På Halloween ville Linnea ha läskig mat, så vi gjorde grönt potatismos och fingrar. Moset smakade cement och inget var egentligen så gott. Men det såg rätt läskigt ut i alla fall. 


Jag och Kajsa förälskade oss i MAC och alla dess möjligheter. 


Sophia kom och hälsade på och vi åt frukost på IKEA alldeles för tidigt på en lördag. 




Vi gjorde allt för att glömma november, först bakade vi pepparkakor och sedan hade vi världens bästa kräftskiva med köpt västerbottensost paj och ganska sega kräftor. 


I och med att jag råkade rökfylla min lägenhet pga en bränd kladdkaka i mikron så fick jag och Kajsa fredagsmysa med täckjoackor, halsduk, mössa, vantar och massa filtar samtidigt som vi vädrade ut lägenheten - dagen innan en av de värsta snöstormarna jag varit med om.

JFS avlustade terminen med en otrolitg lyckad julsittning med rätt text på Lambo (efter mycket om och men och alldeles för många utskrifter). JOUR och BILDJOUR 12 avslutade terminen med en avslutningsfest mitt i veckan som kort och gott sammanfattade hela terminen med allt som spilldes och med tanke på hur festen avslutades.

Och det bästa är att i januari gör vi om allt igen, fast lite bättre. Så härmed tackar jag 2012 för söder, norr och mittemellan.

12:14

Det blir bara massa musik nu. Jag vet inte vad jag ska skriva.
Att det inte är värt det, eller att det är det.
Det känns som att hjärnan går på högvarv utan att tillföra någonting.
Jag vet ingenting.

00:18

Den fantastiska känslan av att gå på konsert för att se Magnus Ekelund och upptäcka att han har med sig en kompanjon som spelar innan honom och visar sig vara lika bra.
Frågan jag ställer mig nu är dock - vad ska jag göra de resterande 13 dagarna i Piteå?

Jag är redan less på quizkampen, jag kan inte koncentrera mig på pluggandet,
jag har cirka noll planer för nyår, alla andra åker från staden en vecka innan mig,
jag har redan börjat tröttna på kylan och halkan och jag saknar alla i Sundsvall.
Det blir nog alldeles för mycket kaffe på Nodo skulle jag tro, som det brukar bli.

21:32

Tänkte se den här karln på Krokodil imorgon. Piteå leverar, Magnus Ekelund också.

01:14

"- Señor, det kanske inte spelar nån roll
    men du förstår, alla ligger i bakhåll"

14:58

Julafton. Nej jag vet inte, den här dagen ger mig bara ångest. Varje år.
Först ska huset städas grundligt, och allt ska bort. Det ska se så ordnat ut.
Fast allting bara är kaos egentligen.
Till och med tandborsta ryker i ni nått skåp så att ingen ser att de finns.
Som att alla inte fattar att vartenda hushåll har tandborstar, annars vore det rätt äckligt.
På tv:n går bra program hela tiden, men ingen får titta.
Min mamma har nån teori om att enda anledningen till att det går bra program är för att de som är ensamma ska ha något att göra.
Min teori är tv:n idag fungerar som brasan gjorde förr i tiden - det är den vi samlas kring och umgås.

Klockan tre tittar alla på Kalle, efter en kvart har alla tappat intresset.
Vår generation är inte van att se samma program så många gånger om och om igen.
Vi tvingar oss själva att sitta kvar i soffan såklart, det är ju tradition.
'Men egentligen blir vi rätt uttråkad.
Och min lillasyster som inte fattar varför vi sitter där säger bara "MEN det är ju samma som ifjol?", och ja det har hon ju rätt i.

Sedan sitter alla och väntar. Väntar på tomten som ingen längre tror på, väntar på att få grejer.
Som giriga små barn som bara vill ha och ha. Jag hatar mig själv för att jag älskar att få julklappar.
Men det är klart jag älskar det, jag är bortskämd och de flesta i min generation med mig.
Helst skulle jag bara strunta i julklapparna och ha roligt ändå, men om alla andra ska få så vill jag också ha.
 Jag får egentligen ångest av att se alla paket under granen. Så onödigt. Så mycket pengar. Så mycket grejer som ingen behöver, egentligen.
Sen ska man öppna paketen också, och då måste man vara glad så att ingen får dåligt samvete över att ha köpt fel grej.
Men det går inte, jag kan inte visa känslor jag har stora problem med det.
Så jag fejkar lite glädje och känner hur falsk det blir, och jag tänker att nu tror dom att jag bara fejkar fast egentligen är jag glad så nu måste jag fejka lite till så att dom inte ser det och så slutar det bara med att alla har dåligt samvete.

Julmaten är mat som för decennier sedan var noggrant tillagat och utplockad och sparat och dyrt.  Idag köper vi allt färdigpaketerat på stormarknader, utan kärlek.
Och egentligen är det mat som vi i vanliga fall ger till barnen en stressig måndagseftermiddag när ingen har tid att laga ordentlig mat.

Så nej, jag fattar inte grejen med julafton. Jag får ångest av den.
Det är fint att träffa släkten, men jag skulle lika gärna kunna träffa dem vilken annan afton som helst.
Utan paket och prestationsångest och storstäd och julbord.
 Utan allt som bara blivit till en klyscha och som egentligen bara är alldeles för krystat.

22:07

Hemma i norr, högt upp i norr.
Det känns alltid likadant att komma tillbaka, det har känts likadant sen jag var 16 år och kom hem för första gången sedan jag flyttade hemifrån.
Det känns alltid som att jag fortfarande är där, 16 år. Som att jag aldrig har flyttat, som att tiden stått stilla.

På sätt och vis kanske det stämmer, på andra sätt stämmer det inte alls.
Många bor kvar i staden jag flydde från rätt tidigt.
Andra kommer tillbaka.
Minusgraderna är lika kalla.
Jularna är lika stressiga.

Det brukar alltid vara rätt skönt att komma hem.
En lättnad, att bara vara ett tag.
Det är skönt i år också, men på ett konstigt sätt känns det alldeles för länge att vara hemma. Tre veckor. På något konstigt sätt är det som att jag redan vill tillbaka.
Kanske börjar jag växa upp, kanske är det dags att flytta hemifrån påriktigt.

01:38

Nån sa: akta dig för människor,
de gör dig illa om de kan.
Men jag blir aldrig ledsen,
det är sånt jag inte kan.

- PS. Lycka till ikväll

00:29

Men då slösar vi bort våra liv.

17:32

Vargen kommer.
Jag trodde inte att det kom någon varg, inte den här gången heller.
Jag vet inte ens om vargen kom.
Men någon gång hoppas jag att vargen har vett nog att äta upp mig.

03:35

(Hands down - I'm too proud, for love)

17:53

Redakstionsövningen har innehållit allt.
Från övernattning på skolan, till tusen tals samtal och klättring på tak - så som de som skottar taken gör.
Att gå på taket till Nordichallen slår allt, något sånt trodde jag aldrig att jag skulle göra. Numera har jag alltså: vunnit handbollscuper, fyllt 15 år samt klättrat på taket på Nordichallen.



Ni kan spana in vår redaktions webb här (även om den numera inte uppdateras ):
http://mkv.itm.miun.se/projekt/redak_2012_1/

01:15

Trots att jag aldrig kan stå still så tittar jag alltid bakåt.
Glömmer allt som var dåligt.
Saknar allt som var bra.

Jag saknar ställen jag tidigare hatat.
Och jag drömmer om tider jag aldrig ville uppleva.

Samtidigt fortsätter jag framåt.
Står aldrig still, vägrar stanna. Måste fortsätta.
Vill inte vara här. Vill inte vara nu.
Och jag vet ingen plats jag hellre vill vara på,
än där jag inte ville vara förut.

00:11

tvätta håret utan balsam + minus femton grader = statiskt hår som slickar sig mot ansiktet.
Rekommenderar inte ovanstående ekvation.

23:22

23:50

Rökfyllt. Det ligger en skum lukt runt omkring.
Och jag vet inte riktigt vad jag kan se, om jag kan se något.
Det är inte dimman den här gången.
Det är något annat som är i vägen.
Jag vet inte vad, eller så vet jag precis vad.
Men det går nästan inte att andas för luften är så kylig.
Det gör ont men är ju ändå värt det, någonstans.
För visst är det fint att va vid liv.

00:09

Jag orkar inte skriva något vettigt.
Imorgon är sista dagen i november
och efter en vecka som jag trodde var bottenlös byts ut mot helg!
Äntligen.

00:11

00:08

Tidiga mornar, sena nätter.
Tentaångest.
Inlämningsuppgiftsångest
Redigeringsångest
litevanligångest

ojdå. livet.

19:06

Så vi samlar hälften av alla bästa människor i samma hus.
Det är nästan så att det är synd om resten av de som bor i huset.
Men ärligt talat så skiter vi i det.
För det är ju inte vi som lider av att vi alltid har en hög livsnivå, och ännu högre ljudnivå.

23:25

Spenderar all tid i skolan, alldeles för många timmar. Det behövs ändå. Än fler timmar behövs egentligen.
Helgerna springer förbi alldeles för snabbt. Jag vet inte var de tar vägen. In i dimman kanske.
Vi glömmer bort november med alldeles för tidigt pepparkaksbak och alldeles för sen kräftskiva.
Och vi ramlar längst gator igen, trots att det inte finns kullersten i den här staden.
Trots att vi inte trodde att det var möjligt.

Äldre blir vi också, och vi kommer aldrig mer vara så unga som vi är idag.
Ändå är jag lika dum, och snurrar tillbaka in i samma misstag om och om igen.
Vissa kallar det att leva livet.
Jag trodde väl att jag hade lärt mig någonting längst vägen.
Jag hade nog alldeles för många fel i den tron.

19:37

Måste erkänna att jag har lyssnat på Darin två gånger idag.
Känner mig som 14 år igen.

21:49

REPORTAGET.

Välkommen på alla språk. Det blir en hel del språk, och så gott som inget av språken använder sig av samma alfabet. Bland språken finns arabiska, armeniska, ryska, tigrinska och många fler språk.

– Förra vintern hade vi många från Afghanistan som var här, nu är det lite mer blandat, säger Anja Haara från Röda Korset som är en av de människor som leder världscaféet på Träffpunkten i Kvissleby.

Varje måndag anordnas det så kallade världscaféet och så har det varit i två år. Träffpunkten styrdes tidigare av kommunen och kom till för att bli en mötesplats med olika aktiviteter för pensionärer. Verksamheten blev efter ett tag för dyrt för kommunen och det var då som några ideella organisationer tog på sig att ta över verksamheten. Idag styrs träffpunkten med hjälp av samarbeten mellan organisationerna: Röda Korset, Pensionärernas Riksorganisation, Sveriges Pensionärsförbund, Njurunda församling och Sundsvall kommun.

Redan halv tio på morgonen luktar lokalen kaffe och i köket hjälps de ansvariga åt att bre mackor som sedan kommer att vara till försäljning. Förutom de volontärer som finns med från de olika föreningarna så har även några stamgäster kommit för att hjälpa till, trots att caféet inte öppnar förrän en halvtimme senare. Måndagar är alla välkomna till Träffpunkten, både pensionärer som kommer för att spela bingo, väva eller fika tillsammans, men också asylsökande som kommer för att lära sig svenska.

– Världscaféet är integrering både på ett kulturellt sätt och åldersmässigt, säger Anja.

Konceptet har blivit mycket uppskattat. Fler och fler asylsökande kommer till Träffpunkten på måndagar för att delta i svensklektionen som pågår mellan elva och tolv.

Två män kommer en halvtimme innan lektionen startar. De är båda två från Syrien. Den ena pratar en del engelska, den andra ingen alls. De hjälper varandra att kommunicera med Anja som leder svensklektionen idag. Mannen som varken pratar svenska eller engelska är stiligt klädd med skjorta, kavaj och välkammat hår.  Han är väldigt angelägen om att visa bilder på staden han kommer ifrån, bilder på sönderbombade hus och män med vapen inne i en kyrka. 
Båda två kommer från den syriska staden Aleppo som blivit hårt utsatt under den arabiska våren.  Trots det så är den andra mannen väldigt glad. Han har en glimt i ögonen och verkar gilla att vara i centrum, att få andra att skratta åt honom och med honom.

Att Träffpunkten skulle engagera sig i integration var en idé från Röda Korset. Migrationsverket byggde för några år sedan ett asylboende i Njurunda och det var anledningen till att förslaget kom upp. Kommunen tyckte att idén var intressant. Innan caféet startade bjöd migrationsverket in asylsökande till ett första möte, ungefär ett 30- tal personer dök upp. Under första mötet kom det fram att det som var mest intressant var att spela fotboll, biljard och framför allt att lära sig svenska.

– De som kommer hit har inte fått uppehållstillstånd i Sverige och har därför inte heller någon rätt till svensklektioner, hos oss får de lära sig ord som är nödvändiga i vardagen och gör det lättare för dem, säger Elsa- Marie Nordin fån Röda Korset.

När alla har kommit och lektionen har börjat på riktigt är det väldigt trångt i rummet, och allt eftersom tiden går stiger värmen. Lokalen är liten och rymmer precis två bord. Alla ryms inte kring borden utan vissa får sitta mot väggen. Längst fram står Anja vid en tavla där hon skriver ner svenska ord. Nivån på svenskan är olika hos alla, någon kan böja verb andra vet inte vad välkommen betyder.

– I vanliga fall har vi delat upp grupperna i en nybörjargrupp och en grupp för de som kan lite mer. Idag är kvinnan som har hand om den andra gruppen sjuk så därför får vi köra alla tillsammans, säger Anja.

Alla antecknar frenetiskt vartenda ord Anja skriver på tavlan, förutom en man från Armenien. Han sitter med armarna i kors och kan svaret på så gott som alla Anjas frågor. Levon Mazutyunyan har varit i Sverige i två år, träffpunkten har han gått till i fyra månader. Han går varje måndag tillsammans med sin kompis från Armenien. Levon är bäst i klassen på svenska, ändå har han svårt att hitta vissa ord. Hans ögon ser blyga och lite osäkra ut, kanske framförallt för att han är rädd att inte förstå, rädd att inte kunna tillföra något.  Blicken påminner om osäkerheten i ett barns ögon, men tillhör en vuxen man med mycket livserfarenhet. Han berättar att Röda Korset försöker hjälpa honom att hitta en praktikplats.

– I Armenien jobbade jag som ekonom för finansdepartementet, men nu vet jag inte, säger han med ett osäkert ansiktsuttryck.

Anja tar fram två stora papper som hon sedan lägger på ett av borden.

– Nu vill jag att alla ska skriva ”Välkommen” på sitt eget språk, säger Anja samtidigt som hon förklarar varje ord med olika gester så att alla ska förstå.
Senare ska de göra en välkommenskylt med de olika språken. Det blir många språk och det är det som är tanken. Att alla är välkomna, på alla språk. 

13:29

Pepp på livet; igår, idag, imorgon. Det kan fan inte bli dåligt med detta på huvudet.
BA BA BA.
Världens bästa novemberlåt.

22:00

Igår spenderade jag dagen på Träffpunkten i Njurunda. Där fick jag bland annat vara med på en svensklektion som röda korset håller i för asylsökande.
De två männen som kom först kom från Syrien. Den ena kunde lite engelska och några å ord svenska, den andra pratade bara arabiska. Han visade mig bilder på sönderbombade hus och män med maskinvapen inne  en kyrka, vi kunde inte kommunicera men jag såg. Han ville nog att jag skulle förstå, kanske föra vidare eftersom att hans kompis berättade att jag skulle bli journalist.

De kom ifrån staden Aleppo som har blivit hårt utsatt i Syrien. Ändå hade den andra mannen hela tiden glimten i ögat. Han skämtade med allt och alla, älskade att vara i centrum och älskade när andra skrattade - åt honom och med honom. Han tyckte att protestantiska kyrkor var roliga för att de har en tupp på klocktornet. Det visade sig att tuppen står för vaksamhet och att den vakar över kyrkan.
Hela lektion satt han  och skämtade, skrattade, syntes, hördes, tog plats. Klassens clown.

Full av livsglädje.

Idag var jag på möte med en yngre kille och en äldre kvinna. Båda två bor i Sverige, båda två har ett jobb, båda två har rätt till gratis utbildning, båda två förstår vad alla människor runt omkring dem säger, båda två vet att de kommer att få bo kvar i det här landet, båda två vet att det har en mer eller mindre säker framtid.

Ändå saknade båda två livsglädje.
De saknade energi.
De saknade perspektiv.
De insåg inte att det som var så jobbigt egentligen är så oerhört lätt.

Ryck upp dig Sverige.
Det är visserligen november, men du sover ändå tryggt i din säng.

21:23

Miss Li är ett sånt geni att jag idag ägnat hela min dag åt att lyssna igenom alla skivor hon har släppt.
Det var otroligt värt det. Det fanns inte mycket skit bland guldet. 

20:42

Okej från och med nu kommer jag uppdatera med alla skoluppgifter jag orkar skriva in på datorn/ vill publicera. Så här kommer lite mer från idag. Vi fick ett ord och skulle på 30 sekunder skriva en "dikt" med den meningen i ordet. Vill varna för att allt är lite deppigt, men det är ju trots allt november.

_____________________________________________________________________

Längtan

Hon längtade långt bort från mellanmjölk och vardagsliv,
det längsta hon kom var mjölk med 3% fetthalt.

Bitterhet 

Den bitterhet som fanns i texten
gick väl ihop med det leende hon aldrig hade i november.


Utsikt

De sa att utsikten var god.
Hon såg ingenting annat än en grå betongvägg,
trots att hela världen låg framför hennes fötter.

Stod

Hon stod lutad över köksbänken och vattnade de vissna blommorna.
De var sedan länge döda men hon tänkte att om hon bara hoppades lite,
så skulle det kanske gå ändå. 

Sanning

Om livet var en enda stor sanning så skulle allting gå åt helvete.

20:31

Idag gjorde vi en observationsövning. Uppgiften bestod i att i ca 45 minuter observera en valfri plats i Sundsvall och sedan skriva en text om vad som hände på platsen. Övningen var till för att förbereda oss inför reportageskrivandet. Tänkte att jag kan publicera min text här.

________________________________________________________________________


Den svenska flaggan ligger längst marken och flyger omkring i den starka vinden. Linan har släppt av
vindens hårda tag som nu för flaggan hårt i väderstreckens alla riktningar. Solen skiner och bidrar med
en värme som vinden snabbt blåser bort, istället ser den till alla blåsa kylan rakt igenom kläder, hår
och hud. Den kyler ner alla som redan var kyliga nog mot november och ser till att de som inte redan
frös gör det nu.

Två tåg står inne på stationen och väntar på en avgångstid som närmar sig för varje minut som går.
En avgångstid bort från staden, bort från vinden, bort från vardagen. På ett av spåren jobbar tre
arbetare, de flyttar om plankor och borrar i tågrälsen. Arbetarna bär orangea arbetskläder, tjocka,
stora jackor och rejäla arbetsbyxor. Kanske är det de tjocka jackorna som gör att de inte fryser, eller
kanske är de så fast i vardagens klara spår att de inte tänker på att alla andra som passerar åker
härifrån medan de själva lever i en fastfrusen upprepning varje dag.

En kvinna i tjänst tar sig ut till flaggstången och tar tag i den svenska flaggan. Hon kämpar länge med
att få den på plats igen. Vinden är stark och blåser med hårt tag om flaggan. Kvinnan lyckas få fast
linan på den svajiga stången som förs med i vindens riktning. Hon drar i linan för att få upp flaggan
men vinden drar åt andra hållet.
Flaggan kämpar kraftigt för sitt liv, som om de inte vill bli upphissade, som om den är less att alltid
fladdra på samma sätt vid samma flaggstång dag in och dag ut.

Samtidigt väntar tågen på att ta med sig människor bort från vardag, vind och ett kyligt november. Ta dem med sig någon annanstans, en resa bort till en plats där de vill vara eller någonstans där de måste vara. Alla har de en sak gemensamt, alla åker de härifrån.

En ung man tar sig fram på övergången mellan de olika spåren. Han kisar bort mot spåret han ska
till, solen skiner i ögonen. Han tittar ner på klockan och börjar småspringa lite men saktar snart ner.
Tågen står fortfarande stilla och väntar.
En annan ung man kommer halvspringandes ut från stationen, även han saktar ner när han ser att
tåget väntar. Han rättar till väskan som ligger slängd över den högra axeln. Väskan är stor, den ser
välfylld ut och verkar ligga tungt mot en axel som lite plågsamt fortsätter att bära den. Kanske tvekar
han på att lämna staden, kanske finns det något eller någon han inte vill åka ifrån.

Från tågspåren blåser sand upp av vinden och bildar små dammoln. Varje andetag smakar lite kallare
än vinden själv och det sticker i fingrar och öron.

För en sekund lugnar vinden ner sig lite. Löven lägger sig vilande mot marken, träden står stilla och
flaggstången blir rak och ståtligt lång igen. Kvinnan som jobbat med flaggan sliter fortfarande med att
hissa upp linan, hon lutar sig bakåt och drar med all sin kraft, flaggan hissas upp en bit men vinden
tar snabbt tag igen och kvinnans ansträngning är bortblåst.

Från spår ett ringer klockan för avgång. Inte en enda människa rör sig utanför stationen, ingen
springer över rälsarna, ingen stressar fram, alla som passerar går bestämt in i stationshuset. De flyr
undan en vinande vind som kyligt tar sig fram i alla hörn och kanter. Eller så sitter de redan på tåget
och väntar på att ta sig härifrån. Väntar på att ta sig till en annan plats, någon annanstans.

Tillslut ger flaggan med sig, godkänner kanske vardagen eller inser att den sliter förgäves. Den hissas
upp igen, på samma plats som igår och dagen innan det. Kanske med ett hopp om att lyckas fly härifrån nästa gång.

22:59

Ja, hur skulle nån kunna sätta kedjor på en hurricane?
Och hur i hela världen tänkte du fånga en flod i dina händer?
Som att springa uppför en lavin, som bara faller neråt.
Som alltid.

Vissa vänder kappan efter vinden.
Min vind vänder alltid snabbare än kappan.

Det är nästan omöjligt att hinna ifatt.

21:00

Klipper man sig sällan så får man klippa mycket. Så lyder melodin.
Så efter nästan ett år fick jag snällt stå mitt kast.
Två decimeter senare så är det nu såhär jag ser ut, inte alls så tokigt.

19:02

Längst Lundagatorna snubblade vi omkring över gatustenarna.
Ramlade omkull och slog i hårt.

I Sundsvall finns inga gatustenar att snubbla över.
Ändå snubblar vi omkring.
I Stenstaden, och resten av staden också.
Och vi gör allt för att inte behöva landa på marken.

23:33

"Ingen rast och ingen ro" känns som ett återkommande tema i den här bloggen.
Men det ändå så det är, och just nu kanske mer än någonsin.
Långa dagar, skrivuppgifter, redigeringsuppgifter och livet.
Jag älskar det ändå, även om det tar på krafterna att stiga upp klockan sex på morgonen när man är en nattsuddare som jag.

Skåne var fantastiskt, som att vara hemma.
På vägen tillbaka hem till Sundsvall tog jag fel tåg.
Jag hamnade i Stockholm för en natt.

Det är kallt här nu, fast inte minus.
Halloween närmar sig och jag ryser av välbehag.
Det enda dåliga med den högtiden är att reklamerna på tv alltid är lite läskiga, och jag är fortfarande oerhört mörkrädd.

Jag letar efter en ny lägenhet, en med ugn och frys och närmare skolan.
Mest för att det är bekvämt, men det funkar egentligen nu också.
Livet blir bara lite begränsat, kanske framför allt för att jag inte har några riktiga köksstolar.
De står hemma i Piteå.

Och som om skolan inte tog musten ur mig så toppar jag isberget med att ta på mig rollen som ordförande för journalistförbundet Sundsvall.
Det känns så fruktansvärt kul, vill fixa allting.
Styrelsen är så himla peppad att det bara kan bli bra.

22:57

Sitter i en obäddad säng, i ett stökigt rum, med slitet hår uppsats i en svans som tidigare satt mitt på huvudet. Nu sitter svansen ovanför vänster öra efter en lång dag och långa backar hem från skolan.
Jag hinner inte klippa håret i veckan, jag vet inte när jag hinner klippa håret.
Eller städa rummet.

Uppgift på uppgift och hundratals olästa sidor.
Det löser sig. Tillslut gör jag det bara.
Någon dag när jag blir alldeles för stressad för att inte göra det.

Jag väntar på fredag morgon klockan 04.57 och ett tåg som ingen annan bokat, för att det är alldeles för tidigt på morgonen, eller sent på natten.
Ner till Stockholm och vidare, ännu längre ner. Skåne. Lund. Sittning. Malmö. Livet.
Nostalgitrippa över gatstenarna vi snubblade över förra året, och i våras.
Fastna lite sådär med fötterna på de kladdiga dansgolven i nationernas sunkiga källarlokaler.
Som förut. Fast utan lägenhet med diskmaskin och tvättmaskin och två toaletter och balkong och eget rum med utsikt över Ica.
Utan något hem åker jag tillbaka till Skåne några dagar

Jag längtar.

23:47

En salig blandnings förevigande bilder av vad vi hittills hunnit med i Sundsvall. Diverse olika temafester, sittning, vunnit en stor pokal, druckit för mycket kaffe, pluggat varje kväll i Nacksta, Camilla har brutit handen, jag och mamma campade i min lägenhet när den var tom, vi har tagit Kajsas racerbil till Birsta för shopping och romantisk middag på IKEA  à la Ulf, spelat caps, haft myskvällar, haft grymma föreläsningar med grymma föreläsare. Dessutom har vi skrivit lite också, en hel del faktiskt. För att inte tala om att vi blivit sågade med orden "vilken tur att ni går den här utbildning, för ingen av er kan ju skriva i alla fall".

Slutet gott, allting gott. På fredag skriver vi första tentan så i veckan är livet ett minne blott. Har en känsla av att jag kommer sakna de gamla hederliga hemtentorna som vi tragglade oss igenom varje månad i Lund.

11:38

En härlig sammanfattning av livet just nu kommer här:

1. Jag har tokfärgat slingan till en riktig "my little pony"  historia. Rosa, lila och turkos.
2. Jag åker på en tripp ner till Lund om två veckor, tusen timmar på tåg känns värt det. Anledningen till denna impuls var framförallt att jag lyckades få lite extra cash tack vare försäljning av gammal kurslitteratur.
3. Jag köpte ännu ett par skor. Men det var egentligen förra veckan.

2012-09-26

15:35

Jag blev less på håret och blekte en bred slinga med hjälp av Kristin. Kändes modigt.

00:43

Veckans största problem har varit att bananerna jag köpte inte passade i bananfodralet för att de var för böjda. Livet är uppenbarligen inte så dåligt.

00:33

Behovet av att återvända till London i ett x antal månader blir inte mindre av att titta på brittiska serier och höra killen från E4 berätta vad som kommer strax.

Idag var det två år sedan jag flyttade dit.
Nu lider jag av abstinens. Måste tillbaka.

22:48

Förutom det kallare klimatet, dialekten, alla backar, den svenska litteraturen och klasskamrater som är intresserade av sport så är det inte så stor skillnad.
Lektionerna är visserligen fler och längre, men resten av dagen spenderas i universitetets bibliotek i vanlig ordning.
Matlådorna smakar likadant.
Samma tv-program sänds fast nu som säsong två.
Lärarna har samma höga kvalité.
Klasskamraterna kommer från hela Sverige.
The Libertines vakar mig i sömnen.
Kaffe är min bästa vän.

Studentliv helt enkelt. Fast numera inte i en bubbla där det bara bor studenter, på gott och ont.
Utan i en norrländsk stad, huvudstad närmare bestämt, som ligger norr om söder men söder om norr.
Jag trivs bra här. Fast backarna hem från skolan hade gärna fått vara platta.

23:11

Helgen har, förutom diverse nollningsaktiviteter, bestått av att förvandla 25 kvm till ett fungerade hem.


Så här såg lägenheten ut när jag kom i torsdags

Så här ser lägenheten ut nu