"Oj här sitter vi i princip nakna och känner inte varandra"

Jag älskar att bada bastu. Sedan jag under gymnasiet började gymma - en aktivitet som inte alltid varit lika delaktig i mitt liv som den kanske borde - så har det flera gånger hänt att jag gått till gymmet enbart för att kunna utnyttja bastun efteråt.
Men det finns en sak jag tänker på i princip varje gång jag sitter där i gymmets offentliga bastu. Skillnaden mellan den bastuupplevelse mitt femåriga jag hade i herrbastun på ett badhus och den upplevelse jag som kvinna haft i när jag besökt tjejbastun är enorm.

Vad är det med kvinnokroppen som gör den så tabubelagd och skamlig att många kvinnor gör allt för att skyla den inte bara i bastun utan även i offentliga duschrum?

Jag ska berätta hur jag tänker. Mitt femåriga jag satt alltid i bastun med alla gubbarna efter att ha badat med min pappa varje fredag. Gubbarna hade knappt med sig en handduk in i bastun - i så fall en liten en som de satt på. Inte heller försökte de skyla sina könsorgan eller hålla armarna om magarna. Med benen brett isär, magarna fram och armbågarna på knäna satt de och diskuterade livligt. Ingen i bastun verkade särskilt brydd över att det förekom så mycket nakenhet där inne att det på något sätt skulle kunna bli obekvämt. Ingen verkade heller reagera över att det satt en liten femårig tjej på nedersta raden och åt en smältande glass. Jag reagerade inte heller särskilt mycket över nakenheten, just i bastun var det fullt normalt för mig.

Någon gång samtidigt som jag ansågs för stor för att följa med in i herrarnas omklädningsrum och som jag blev medveten om hur min kropp såg ut och allt som var fel med den. Någon gång där slutade jag tycka att nakna människor - läs kvinnor - var normalt i en bastu. Och jag verkar inte ha varit den enda. Oavsett vilken stad jag varit i förekommer samma sak. De kvinnor som väl vågar sig på att sitta i en offentlig bastu sitter hårt omvirade i en handduk och skyler alla sina brister. Ingen vågar möta någons blick och inga heta diskussioner förekommer. Den obekväma medvetenheten om att "oj här sitter vi i princip nakna och känner inte varandra" skapar en extremt stel stämning.

Det finns ett undantag. Lund. Jag har nog aldrig sett så många obrydda, nakna, kvinnokroppar på ett och samma ställe varken förr eller senare. Och det kan vara den bästa känslan jag någonsin känt. Den där känslan av att vara fri, av att kunna vara naken utan att någon ska bedöma varenda vrå av ens kropp, utan att ens bedöma sig själv. Och känslan av att även om de gör det så spelar det ingen roll för det finns så många andra helt olika nakna kroppar här att ingen är normal. Känsla av att ha en naken kvinnokropp utan att vara sexualiserad. Att våga vara naken ger inte bara en känsla av frihet. Att våga vara naken får en att känna sig mer säker i sig själv, man vågar vara i sin egen kropp och enbart i den. Man slipper vara rädd för att handduken på något sätt ska falla av och visa något som inte skulle synas.

Jag har försökt upprätthålla den säkerheten. Jag har egentligen inga problem med att gå omkring naken. Men andra runt omkring, andra i omklädningsrummet, andra i bastun verkar ha rätt stora problem med att det sitter en naken tjej i bastun med handduken enbart på bänken och inte omkring sig. Så genant och fruktansvärt. Att våga vara naken är makt, att våga ha diskussioner nakna ger makt, att hela tiden gömma sin kropp för att den verkligen inte duger ens enligt dig själv - det är ett underläge. Jag påstår självklart inte att allt det här är kvinnornas fel. Kvinnans kropp blir bedömd och sexualiserad precis hela tiden, i reklam, av män, av andra kvinnor, av hela samhället. Och det har såklart med maktsamhället att göra. Genom att bedöma och peka på fel och göra kvinnokroppen skamlig ser samhället till att hålla ena kvinnornas osäkerhet på plats. Männen bibehåller makten.

Jag skulle så jävla gärna vilja se den där säkerheten som fanns i Lund i varenda kvinnliga omklädningsrum i Sverige. Det skulle gynna så många kvinnor att uppleva den friheten, och det är så tröttsamt att så många går omkring och hatar sina kroppar. Jag skulle vilja vara säker på att jag skulle kunna ta med mina framtida barn in i en kvinnlig bastu utan att det skulle innebära att de skulle bli medvetna om att det, ifall man har en kvinnokropp, liksom inte är okej att sitta med benen brett isär, magarna utåt och armbågarna på knäna samtidigt som man diskuterar livligt. För det är precis det jag vill att de ska kunna. Det är precis det jag vill att vi ska kunna göra, vara nakna utan att vara sexualiserade.

Belinda Olsson väljer att inte se den feminismen jag ser varje dag

När jag började journalistprogrammet för ett och ett halvt år sedan var feminism någonting självklart för mig. Det tog dock inte lång tid innan jag insåg att alldeles för många i mina nya umgängeskrets och min nya miljö saknade kunskap om vad feminism innebär.
Kunskap är självklart nödvändigt för att själv kunna kalla sig själv för feminism, på samma sätt som kunskap alltid krävs för att kunna placera sig själv i vilken ideologi som helst.

Efter bara tre terminer har många i min umgängeskrets och i min miljö förändras. Kunskapen om ämnet är större och många som tidigare ifrågasatte feminister eller helt uttalat tyckte att feminism var något dåligt har totalt bytt sida och kallar sig numera själva för feminister.
Stereotyperna om feminismen är många, påståenden om hur en feminist ska vara är ännu fler. Okunskapen är stor, och källor till vad ideologin egentligen innebär passerar lätt om inte någon i ens närhet uppmärksammar det.

När Belinda Olsson program "Fittstim - min kamp" sändes idag hade det kunnat vara en möjlighet att sprida kunskap till en bredare publik. Istället inleds programmet med frågan "Har feminismen gått för långt?". En fråga som kan vara farlig, eftersom den redan innehåller ett påstående om att det är sant.
Om programmet hade tagit frågan djupare och innehållit diskussioner med människor om deras aktivism, och om varför de anser att det är så viktigt med just deras frågan i feminismen så hade den inledande frågan kunnat motbevisas.
Istället går hela programmet ut på korta klipp mellan många olika aktivister som jag själv inte känner igen i den feminismen jag möter dagligen. Och Belinda väljer att ifrågasätta om deras aktivism verkligen är till för kvinnans rättigheter eller för sig själva.

I efterföljande debatt pratar bland annat en 18-årig tjej om varför hon inte kallar sig feminist. Hon säger att hon det beror på att den feministen hon möter är den extrema feminismen som får stort genomslag i sociala medier. Hon pratar om en bild av feminister där man bland annat ska vägra raka armhålorna och att hon därför blir avskräckt från feminismen.
Problemet med Belinda Olsson program blir framför allt att hon inte tar upp de frågorna som får allt fler kvinnor och män att idag kalla sig för feminister. Istället visar hon upp delar av feminismen som redan skrämmer många, som gör att de själva tvivlar på feminismen och känner att de verkligen inte vill identifiera sig med ideologin. Programmets effekt blir därför att hon rättfärdigar flera stereotypa bilder av hur en feminist ska vara, istället för att ge de som tvivlar en annan förståelse för feminismen blir det ett slags bevis på att de verkligen inte är feminister.

Jag känner många som är feminister. Majoriteten av dessa rakar sig under armarna, majoriteten har ingenting emot ordet "hen" men ser det inte som ett sätt att ersätta pronomen "hon" och "han", utan som en benämning på någon man inte vet könet på. Alla är feminister för att de anser att kvinnor och män självklart borde ha samma rättigheter och värde.

Det är synd att när SVT väljer att sända ett program i tre delar om feminism så väljer de att göra det på det här sättet. Och det är synd att Belinda Olsson som själv blivit ifrågasatt och motarbetad under 00-talet väljer att göra ett program om feminism på det här sättet.
Det är alltid viktigt att analysera olika ideologier och dess utveckling, men det är också viktigt att göra det på ett rättvist sätt. Feminister har alltid varit ifrågasatta, feminister har alltid varit radikala, feminister har alltid jobbat för något som har ansetts vara att "gå för långt".

Trots det har feminismen fortfarande inte gått för långt, kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, kvinnor ses fortfarande som den förälder som ska ta ut mest föräldraledighet, kvinnor framställs fortfarande mycket mer sexistiskt än män i reklamer - och detta bevisas varje dag i alla medier.
Jag har hoppas att de kommande två delarna av Belinda Olssons och SVT:s "Fittstim" kommer fram till att feminismen idag kanske är spretigare än vad den tidigare har varit men att det inte behöver vara något negativt. Det är synd bara att hon redan gett alldeles för många  tvivlare och antifeminister vatten på sin kvarn.

Rollen som kvinna och rollen som man

Aftonbladet har under den pågående Almedalsveckan en specialsajt med massa material från veckan. En av artiklarna är den här ovanför. I puffen börjar de med att presentera Veronica Palm som: "Socialdemokraternas starkast stigande stjärna"  - under rubriken "Jag känner mig inte som singel" 

Det fanns alltså absolut inget bättre att vinkla på. En intervju med Sossarna stigande stjärna och det bästa materialet som kom ut ur intervjun var information om Palms psykiska civilstånd. Puffen fortsätter att förklara vad intervjun kommer handla om. Efter ett tankstreck som får mig att tänka att här kommer scoopet - anledningen till att hon är starkast stigande, så står det att kvinnorna i hennes släkt alltid levt själv. Jag förstår ingenting längre. Vad har kvinnorna i hennes släkt att göra med att hon är en av socialdemokraternas starkaste stjärnor?  Jag har inte läst hela artikeln utan bara puffen, artikeln kanske innehåller bättre material men det jag vill fortfarande ifrågasätta varför de har puffat på det här sättet.

För det första, hur skulle rubriken sett ut om socialdemokraternas stigande stjärna hade varit en man? En bild på en ung kille som tittar snällt in i kameran, lutande mot ena handen och säger "Jag känner mig inte som singel"? Och hur hade resten av puffen sett ut? "Socialdemokraternas starkast stigande stjärna om separationen, Mustafa-affären, makt - och att männen i hans släkt alltid levt själva."

Hur kommer det sig att en, enligt tidningen själva, stigande politiker under Almedalsveckan intervjuas om sitt kärleksliv? Har jag ett allmänintresse av att veta att hon inte känner sig som singel? Eller att kvinnorna i hennes släkt alltid levt själva? Skulle jag har mindre allmänintresse av att veta de här sakerna om hon var en man? Varför är det lite konstigt men ändå på något märkligt sätt starkt och modigt att kvinnorna i hennes släkt alltid levt själva och ändå klarat sig, medan om det hade varit män så hade det dels känts mer som att det handlade om en man som hade vågat leva livet fullt ut, och dels som en man som sorgligt nog skulle behöva sitta ensam under ålders höst.  Varför är det viktigt att veta att hon inte känner sig som singel? På vilket sätt skulle det vara negativt för en kvinnliga starkt stigande politiker att känna sig som singel?

Här är länken till artikeln: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17040534.ab?teaser=true

Den fula verkligheten

Den fula verkligheten är den realistiska bilden av hur verkligheten egentligen ser ut eller, eller inte ser ut, och hur ful den är jämfört med våra förväntningar. Jag så gott som avskyr julafton, en stor anledning är för att julafton i den fula verkligheten inte alls går in under den idylliska bilden som de flesta har vilket bara skapar en stor stress och press. 

Nyårsafton, födelsedagar, studentmottagningar och midsommarafton är andra dagar då den fula verkligheten gör sig rejält påmind. Dagar då förväntningar byggs upp, bilder av de idylliska och klassiska ”filmscenerna” dyker upp i våra huvuden, allting ska vara perfekt och det kommer bli så fruktansvärt roligt.

Några dagar senare så står man där ­– mitt uppe i verkligheten, ute i spöregnet med skrikande ungar, stressade föräldrar och dessutom någon klyschig släkting som ser till att lägga till något så klämcheckt som ”Åh inte kan vi då säga att vi i alla fall hade tur i vädret”.

Min mamma städade ut altanen för några dagar sedan och lyfte på ett så gott som ruttnande krocket- spel. ”Är det inte dags att vi köper ett nytt krocket?”, sa hon och tittade med avsmak på spelet. Krocket, spelet får mig att tänka på Lotta på Bråkmakargatan. 

Jag vet inte ens om de någonsin spelade krocket i Lotta men jag ser framför mig hur de idylliskt spelar med varandra och har en overkligt trevlig stund med familjen. Alla skrattar lite gott, solen skiner och livet verkar så otroligt lätt. 

Jag tänker på sist jag spelade krocket, förövrigt ett helt värdelöst och uttråkade spel, med min familj. Det slutade med att min lillasyster kastade iväg klubban, sparkade iväg min boll och rev upp pinnarna för att hon insåg att hon inte skulle vinna. Den fula verkligheten.

Den fula verkligheten är också anledningen till att jag undviker att gå in på klämchecka bloggar – oftast ­– av kvinnor som lagar husmanskost, ger husmorstips, bakar egna cupcakes, älskar söta djur, alltid har en otroligt välstädad bostad, har världens bästa vänner och alltid lyckas göra allting så perfekt. 

Idyllen av att deras verklighet inte är ful gör mig av någon anledning spyfärdig, för jag vet att någonstans där bakom en väl uppsatt fasad måste det fula finnas. Det finns ingen verklighet som är fläckfri. 

Min mamma upprepar ofta: ”Du är verkligen ingen romantiker”, och det har hon nog rätt i. För hur det än är så spenderar jag hellre söndagarna tillsammans med mina kompisar i fettigt hår, utsmetat smink, smutsiga kläder och en diskho full med disk. 

Det är rakt på ärligheten och verkligheten, så fult som det kan bli utan klyschor, idyller och förväntningar. Det finns ingen besvikelse i vad som kommer utan det är den fula verkligheten rakt av så som den. 

Vi behöver inte gömma oss bakom någon påhittad fasad av perfektion, vi kan vara fula för i slutändan är det inte idyllen allting handlar om, utan verkligheten. 

Kanske är det därför som jag också alltid sagt att jag mycket hellre skulle gå på dejt på en snabbmatsrestaurang än på en fin restaurang. Rakt på fulheten och ärligheten, utan krusiduller och fasader emellan. Med fullt fokus på den man verkligen är och ingen annan.  

På fredag är det midsommar och då händer det igen. Den fula verkligheten. Jag minns midsommar i London för två år sedan, vi skulle fira med alla Londons svenskar i Hyde Park. Vi förberedde med massa svensk mat: sill, snaps, potatis. Alla traditioner var inköpta på IKEA. Vi hade kransar i håret, blommiga klänningar, vi skulle klä stången och dansa runt, runt. 

När vi kom fram till Hyde Park möttes vi av den minsta midsommarstången jag någonsin har sett, en och en halv meter var den kanske. Dessutom visade det sig att tjejen som hade burit påsarna med all mat hade råkat tappat ena påsen på väg till parken så att allting gick sönder, och nedför en kokande Oxford Street rann sillspadet blandat med den svenska snapsen.  Jag har alltid undrat hur illa det måste ha luktat, och hur folk reagerade av lukten.

Det hela slutade inte som vi hade planerat, den fula verkligheten gjorde sig definitivt påmind och stack hål på den idylliska, svenska, filmscenen vi hade byggt upp.  Men vi hade trots allt en rolig och ful midsommar värd att minnas.

Midnattssolen är inte längre min enda fasta punkt

Det blev snabbt sommar igen, ljusa dagar och ljusa nätter. Norrbotten. Jag tänker oftast tillbaka under sommaren. Först då reflekterar jag över allt som hänt de senaste åren, och även allt som ännu inte har hänt.

Jag är uppvuxen under midnattssolen. Jag minns barnbenens sommarnätter då det var omöjligt och sova, och då jag aldrig trodde på mamma när hon sa att klockan var mycket. Argumentet för att det är sent brukar ju annars alltid vara: "Men titta vad mörkt det är ute".
Redan som 16-åring flyttade jag från Norrbotten, men under sommaren har jag alltid kommit tillbaka. En sommar med mörka nätter gör därför att jag inte upplever den riktiga sommarkänslan.
Det finns hittills bara en sådan sommar i mitt liv, sommaren för två år sedan. Det kan ändå vara en av de bästa somrarna i mitt liv, då vi spatserade gator upp och ner i vårt älskade London. Vi satt vid slussen i Camden och drack öl, eller på den där puben i Kentish town som vi älskade. När vi inte jobbade satt vi i Hyde Park hela dagarna, och när vi jobbade satt vi och grävde i någon sandlåda i norra London tillsammans med barnen.
Trots att det var en underbar sommar så vet jag att det kändes tomt. Det kändes tomt att komma hem till Piteå i augusti när midnattssolen redan hade slocknat och att bara mellanlanda i ungefär två veckor, tvätta upp alla kläder och sedan packa ner dem igen för att flytta till  Lund.

Jag brukar säga att jag aldrig står still. Sedan jag flyttade hemifrån, för sex år sedan, så har jag hunnit bo i nio olika boenden. Alltifrån delat korridorrum, till inneboende i familj och nu - en alldeles egen lägenhet med en garderob stor nog att ha efterfest i. Jag har bott i fyra olika städer, två olika länder - tre om de där två månaderna i Israel räknas.
Sedan jag tog studenten för tre år sedan har jag flyttat till en ny stad varje år, lämnat otroliga många vänner runt om i Sverige och flyttat vidare. Jag har aldrig riktigt har någon fast punkt och säkerhet, förutom somrarna i Piteå.
När jag lämnade Sundsvall för ungefär en vecka så satt i soffan och väntade på att tiden skulle gå så att jag kunde bege mig till tåget. Det var då det slog mig, jag behövde inte lämna någonting, jag behövde inte städa ur en lägenhet, jag behövde inte packa ner alla mina kläder i alldeles för få väskor, jag behövde inte säga hejdå och veta att det jag aldrig mer skulle träffa största delen av de människorna igen. Det är en otrolig lättnad att faktiskt ha ett hem att kunna komma tillbaka till i höst. Jag slipper stressen att leta lägenhet, att leta framtid. Och jag slipper ångesten över att åter igen försöka hitta bra människor att fästa mig vid. I höst kommer jag tillbaka till någonting som jag redan har byggt upp, ett alldeles eget hem och en säkerhet.

I sommar bor jag så länge under midnattssolen, i Norrbotten. Fast det är klart, jag har ju lämnat Piteå och all trygghet jag hade där. Så länge bor jag i en tom korridor, i ett rätt kalt korridorrum, i en stad jag knappt känner till, där jag knappt känner något och spenderar dagarna på ett jobb där jag fortfarande är en nybörjare. Men, det är ju i alla fall ljust ute.

21:56

Detta på repeat varje kväll, stirrandes i taket med alldeles för många tankar snurrandes i huvudet och i hela kroppen.

Håkan Hellström, om bara mina ord var som dina

Meningarna:

"Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig. 

Du kanske aldrig får den du vill få, men du får mig."

Är redan lika klassiska som 

"Jag vågade aldrig hålla din hand, vi är inte såna som i slutet får varann" 

Och

"Ge mig en kyss innan du går, en kyss att bygga en dröm på" 

Det finns så otroligt mycket mer att gräva ner sig i, eller dö lite till. 

Bäst av allt är skivans fjärde spår "När lyktorna tänds" med raderna:

"Jag vet inte vart allt gick fel

För jag har gjort så mycket dumt

Att jag inte ens har en själ

Att hålla armarna runt"

Och hela låten avslutas med Håkans svaga röst i bakgrunden till körtjejerna.
 Det hörs knappt vad han säger, men det han säger är värt att lyssna noga efter. 

"Mitt ljus i mörkret

Som blev större och större

Var bara en långtradare

Som slira emot mig

Mitt ljus i mörkret" 

Och för att avsluta inlägget med lite hopp:

"Ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer". 

Vad jag egentligen ville säga är att det är 17 april och den är här.
Årets mest efterlängtade platta, den rullar timme efter timme och den levererar.
Han levererar igen. 

Makten att skapa skönhet

För ett par dagar sedan fick jag höra rakt i mitt ansikte att jag är ful. Hade jag varit mig själv för bara ett par år sedan hade det troligtvis knäckt mig, idag vet jag lite mer om livet. Jag råkar till exempel veta att jag inte är särskilt ful, att det överhuvudtaget finns ytterst få fula människor i världen och att det finns ungefär sex miljarder åsikter om vad fult egentligen är. Så kommentaren knäckte mig inte totalt, även om det naturligtvis inte var det roligaste jag hört i hela mitt liv, och den gick inte fjäderlätt förbi utan att jag tvivlade en del på mig själv.

Såhär i efterhand funderar jag över varför en sån kommentar fortfarande, till viss del, kan knäcka mig. Jag förstår att det finns människor som tycker att jag är ful, eftersom alla människor tycker olika. Jag accepterar att alla inte tycker om mig, varken min insida eller min utsida - på samma sätt som jag inte heller tycker om alla människor. Alla har rätt till en åsikt, även om man ibland inte behöver uttrycka den eftersom att den bara kommer såra människor.

Efter att ha tänkt och grubblat alldeles för mycket kom jag och tänka på det här. En dokumentär/ föreläsning om hur reklamen påverkar vårt liv och hur vi hela tiden matas med bilden av att alltid behöva vara vackra, och dessutom bilder som talar om för oss hur vi ska se ut för att vara vackra. Det kan vara något av det vettigaste jag sett, så vettigt att jag till och med sett den flera gånger. Så vettig att den till viss del hjälpte mig att förstå att det inte finns någon fast bild över vad som är fint eller fult, utan att den bilden bara är uppbyggd - att den bilden bara är en konstruktion. Det och mycket mer kan ni lära er:

HÄR

och för er som inte har tillräckligt med fritid eller koncentration för att titta på hela föreläsningen så finns en sammanfattning/trailer här:

Mitt liv och feminismen

Jag vet inte när jag egentligen blev feminist, men det tog lång tid innan jag vågade säga rakt ut att jag var det.
Jag minns att jag redan på mellanstadiet tyckte att tjejerna och killarna behandlades olika, och jag störde mig på det. Jag minns att jag i början av högstadiet reflekterade över hur lite respekt kvinnliga lärare, och framför allt vikarier fick jämfört med manliga.

Min klass kanske var något av ett extremfall. Klassen var väldigt uppdelad, tjejerna vs. killarna och det visades tydligt i klassrummet. Jag minns att killarna i nian, 16 år gamla, fortfarande tuggade på papper för att sen spotta på tjejerna, och trots att lärarna sa till då och då så slutade dem aldrig. Jag minns att det kändes äckligt och förnedrande och jag vet att jag flera gånger blev så arg att jag skrek rakt ut i klassrummet. Nej, jag tyckte verkligen inte att det var okej och jag tyckte verkligen inte att det var okej att de inte lyssnade på läraren.

I åttan gick jag i en tjejgrupp på skolan, vi var en grupp på drygt tio tjejer från olika klasser i årskurs åtta som pratade om många olika saker. Vi pratade om ideal och kroppen och  vi fick frågor som vilken kroppsdel vi var mest nöjd med. Jag tror att gruppen kom till för att på något sätt stärka självförtroendet, men jag vet egentligen inte - jag vet bara att vi var den enda årskursen som fick möjlighet till detta.

En gång hade vi självförsvar tillsammans med en tjej från kvinnojouren. Hon förläste först om samhället, maktstrukturer, våld mot kvinnor och hur kvinnojouren arbetar. Jag minns inte så mycket av själva föreläsningen, men jag minns att jag blev imponerad av henne och det hon jobbade med. Hon ändrade min bild av vad feminism var och hur en feminist såg ut, men jag hade nog aldrig vågat kalla mig feminist då - jag var rädd för vad andra skulle säga om mig då, och jag var fortfarande rätt säker på att feminister hatade män och skar av penisar. Det var ju den bilden resten av samhället verkade ha av feminister så vem var jag att säga emot?

Någon gång mitt i allt det där lånade jag Linda Skugges bok "Det här är ingen bok" av min kusin som är tre år äldre än mig. Min kusin kallade sig själv feminist och jag vet att hon diskuterade mycket av sina åsikter med min mamma och moster om hur hon bråkade med killarna i hennes klass som tyckte att hon överdrev. Det enda jag egentligen minns av Linda Skugges bok är att hon flera gånger nämner hur viktigt det är att aldrig bli ekonomiskt beroende av en man, och jag tror att det var någonstans där det började. Det var den första riktiga åsikten jag vågade yttra. För efter att jag hade läst den boken så var mitt enda mål med livet att aldrig bli ekonomiskt beroende av en man.

Efter det har allting bara fortsatt, och på gymnasiet fick jag en lärare i samhällskunskap som själv är intresserad av genusfrågan och till och med hade några lektioner om begreppet genus för oss. Hon var en stor inspiration för mig och någonstans där insåg jag väl att det inte var pinsamt eller fel att kalla sig själv feminist. Allt eftersom gymnasiet gick så koncentrerade jag mig allt mer på kvinnofrågan. Det började med ett projekt om jämställdhet där vi jämförde Turkiet och Sverige, sedan ett arbete om human trafficking, ett projektarbete i Israel där vi jämförde jämställdheten på en Kibbutz och i det svenska samhället, och hela gymnasiet avslutades med att alla i klassen fick varsin bok av vår lärare som var särskilt utvald åt varje person. Jag fick boken "F-ordet: mot en ny feminism" och i boken stod något i form av "Jag hoppas du fortsätter att intresserad dig för de här frågorna". Förra året hyllande jag den läraren på lararhyllningen.se för att hon utan tvekan är en av de människorna som utvecklat mig mest som person och fått mig att se saker ur andra perspektiv.

När jag drygt ett år senare sökte till universitetet valde jag mellan att läsa Genusvetenskap eller Mänskliga Rättigheter. Tillslut valde jag det sista, men när vi fick välja B-uppsats så skrev jag om våldtäkt som vapen i konflikter och kvinnors utsatthet i krig. Jag skrev om Margot Wallströms FN- mandat att skriva en rapport på ämnet för FN:s generalsekreterare och i slutet av terminen var jag på en föreläsning som Margot Wallström hade i Lund. Där vågade jag till och med ställa en fråga i slutet av föreläsning, trots att publiken var stor, jag var tvungen prata engelska och trots att Kofi Annan var en av de som satt i publiken. Jag vågade för att jag visste vad jag pratade om, för att jag hade läst så mycket om det och för att jag verkligen ville veta mer.

Kvinnorfrågan kommer alltid att vara min hjärtefråga, idag kallar jag mig öppet för feminist  och om jag får välja helt fritt vad något ska handla om så vinklar jag det oftast mot den frågan. Jag får fortfarande höra att feminister hatar män, att jag överdriver, att vi visst lever i ett jämställt samhälle och jag har till och med fått höra att man inte kan kalla sig feminist "för då får man inga killar". Idag är det kommentarer som jag bara skakar av mig eller argumenterar emot, för jag vet vad jag står för och jag älskar att stå för mina åsikter.

På samma sätt som sportjournalister har ett hjärta för att skriva om sport, på samma sätt har jag ett hjärta om att skriva om kvinnosituationen, maktbalansen och ifrågasätta jämställdheten. Någonstans blev det så och helt ärligt talat så är jag förbannat nöjd över det idag.

Att skämta eller inte skämta?

Skämt. Vad är det egentligen okej att skämta om? Jag minns när jag gick i trean på gymnasiet och hade mattelektion på skolan som låg bredvid min. Det var halloween och det första jag och min klasskompis fick se när vi kom in i skolans korridor var en kille med en Hitler- mask som gick och hailade. Min klasskompis reagerade direkt och gick in till en lärare för att ifrågasätta om de visste om detta. Läraren svarade: ”Det är ju halloween”.

Igår la jag upp en länk på facebook till en lista med nio sexistiska skämt som drogs under årets Oscarsgala. Det jag själv reagerade mest på var skämtet om att Chris Brown har slagit Rihanna: “Django is a movie where a woman is subjected to violence, or as we call it, a Chris Brown and Rihanna date movie.”.

Det är verkligen inte okej enligt mig. Inte bara med tanke på att det är hemskt att han utsatte henne för misshandel, utan kanske framför allt på grund av att både Chris Brown och Rihanna är så pass kända att de är förebilder för människor runt om i hela världen. Våld i nära relationer är ett problem som drabbar, framför allt, kvinnor överallt. Enligt UN Women är våldet mot kvinnor och flickor ”en av de mest utbredda kränkningarna av mänskliga rättigheter i världen”. I Sverige dödas 17 kvinnor varje år på grund av våld i nära relationer. De här siffrorna är inget skämt och att skämta om ett så pass allvarligt och utbrett våld när hundratals kvinnor och män i tv- soffan själva är utsatta – jag tycker det är smaklöst.

Såhär dagen efter att jag la upp länken på facebook samt publicerade en rad upprröda tweets om de olika skämten inser jag däremot att många inte håller med mig. Många tycker jag är löjlig som reagerar, att jag tar det på för stort allvar och att jag borde lugna mig och ta det "med en nypa salt" samt att jag helt enkelt bara har fel.

Under dagen har jag fått höra argument som de här:  

1. ”Rihanna tog ju tillbaka honom, han kan inte straffas hur länge som helst”

Ja hon valde att ta tillbaka honom, och nej han kanske inte ska straffas hur länge som helst – han har erkänt, blivit dömd och sonar sitt brott (han har till och med fortfarande domen kvar över sig!). Men att han inte ska straffas betyder inte att vi helt plötsligt ska börja skämta om det. Rihanna kanske valde att förlåta honom, men det betyder inte att hon tycker att det han gjorde var roligt, eller att hon tycker att det är okej att andra skämtar om det. 

Alla andra kvinnor och män runt om i världen som är utsatta av våldet, hur påverkas dem av att vi skämtar om det? Hur ser det ut när Hollywoodeliten sitter och skrattar åt deras livs, troligtvis, största problem? Hur påverkar det hur de själva ser på sin livssituation och hur de väljer att göra något åt det eller inte? Hur påverkas antalet anmälningar när primetime- tv visar att våldet är en rätt kul grej att skämta om?

2. ”Det är ju bara ett skämt”                
”Ett skämt är en slagkraftig formulering eller syftning avsedd att vara rolig och locka till skratt.”
Var det kul att Rihanna blev slagen? Var det kul att Chris Brown slog?  Var skämtet ens nödvändigt då Django Unchained inte ens handlar om våld i nära relationer utan om slavhandel?! KAN DET ENS RÄKNAS SOM EN SLAGKRAFTIG FORMULERING DÅ DET HANDLAR OM TVÅ HELT OLIKA SAKER?! Och om filmen hade handlat om våld i nära relationer – hade någon ens kommit på tanken att dra det skämtet då?

Alla runt omkring oss kommer med stor sannolikhet någon gång att ha en vän eller bekant som blir slagen i hemmet, en eller flera gånger – troligtvis utan att vi någonsin får reda på det. Jag antar att ingen av oss skulle tycka att det var ett skämt, ingen av oss skulle skämta om det och ingen av oss skulle skratta åt det. Det spelar ingen roll att Rihanna är känd eller att hon valde att ta tillbaka Chris, han misshandlade henne och det är inget skämt.

Annars inleddes galan med en sång som handlar om alla kvinnor som visat brösten i olika filmer. Anledning till att skämtet inte är okej: Hela galan är en stor mansfest där allting handlar om männen. Förutom när det handlar om utseende såklart, på röda matten är det kvinnorna som spelar roll – där bedöms de efter hur de har klätt sig, ser ut och granskar noggrant. Att galan då inleds med en sång som handlar om vilka tuttar som visats och vart, det är bara patetiskt. Samtidigt som sången pågick filmades vissa av de skådespelerskor som namngavs i sången, och alla reagerade genom att titta skamsen in i kameran eller ner i golvet – förutom den enda kvinnan som nämndes på grund av att hon aldrig hade visat brösten. Hon gjorde en glad segergest. Jag vet inte om reaktionerna var äkta eller om de allihop spelade, men om det var tillgjorda så gör det bara att hela skämtet är ännu mer smaklöst.

Om det var tillgjort så säger hela numret att: 

1. Kvinnor som visar sina bröst borde SKÄMMAS, kvinnans kropp ska skylas 

2. Kvinnor som inte visar sina bröst beter sig som kvinnor ska.

Här är listan över de andra sexistiska skämten som fanns på galan

00:40

Mitt livs största mål just nu är alltså att spara ut håret.
Det är då man inser hur otroligt stora problem man egentligen inte har.

19:04

Näthatet

Män som näthatar kvinnor, det är vad alla pratar om ikväll.
Det viktigaste är väl egentligen inte att vi pratar om det ikväll, utan att vi fortsätter att prata om det.
Att vi fortsätter tycka att det är sjukt, och att kvinnor som tar emot hot om att bli "straffknullade" och våldtagna inte ska behöva se det som något "normalt".

Näthat är inget nytt fenomen, det har pågått länge och det väl egentligen på tiden att det diskuteras ordentligt.
Jag tänker på förra årets stora händelse när det kommer till näthatet. Melodifestivalen och en kvinna i publiken med hår under armarna.
Facebookgruppen "Ta håret tillbaka" där kvinnor och män laddade upp bilder på sina orakade eller rakade armhålorna för att visa att varje människa får välja själv. Det blev en slags protest mot det näthat kvinnan i publiken fick stå ut med på grund av att hon inte hade rakat sig, på grund av att hon inte hade gjort någonting.

Det krävs så lite för att kvinna ska provocera. På olika sajter i Sverige är diskussionen nu het och det finns kommentarer som påpekar att kvinnorna delvis får "skylla sig själva", eftersom att de har valt att vara provocerande. Kvinnorna som medverkade i kvällens uppdrag granskning läste upp mejl som de fått där män skrivit om hur de ska mörda och våldta dem. Mejl  med rena hot som alltså ursäktas med att kvinnorna själva valt att provocera.
Frågan är hur kvinnorna har provocerat? För det mesta handlar det om att de överhuvudtaget har haft en åsikt, och ibland behövs inte ens det. Ibland räcker det tydligen med att en kvinna inte gör någonting överhuvudtaget, ändå måste hon stå ut med näthat - trots att hon inte ens själv valt att gå ut i media utan bara  står och dansar i ett publikhav.

Jag har ingen större egen erfarenhet av näthat, bortsett från de kommentarer jag fick på bilden av min egen armhåla förra året. En bild på en helt vanligt armhåla med en stubb som inte var mer än tre dagar gammal, och som trots det fick kommentarer som "ditt äckel, klipp av busken" och "du ser ut som en jävla grottmänniska, du kommer aldrig få ligga". Kommentarer som helt och hållet saknar argument och bara påverkar mig på det sättet att jag får ännu fler argument för mina åsikter. Däremot har jag varit med om att män - och kvinnor - tycker att mina åsikter är irriterande och ibland provocerade, oftast bara för att jag överhuvudtaget har dem.

Näthatet är fel och borde vara passé i dagens samhälle. Internet kan inte vara ett laglöst land längre när det tar upp större delen av våra liv. Det kan inte heller vara så fruktansvärt provocerande med kvinnor som har åsikter och som vågar uttrycka dem, inte när vi ska föreställa ett av världen mest jämställda land. Jag ska bli journalist, jag är feminist och jag kommer alltid att älska att skriva om sådana frågor och jag kommer troligtvis stöta på hatet. Däremot hoppas jag att jag aldrig kommer att se hoten som något "normalt", något som alltid händer och jag hoppas aldrig att jag slutar reflektera över det.

Som en demonstration mot näthatet startade idag kampanjen "Nätkärlek" på facebook. Där uppmanas alla att hitta sin favoritjournalists mejladress för att sedan skicka ett mejl där man beskriver varför man älskar just den journalisten. Frågan jag ställer mig är: Hur många väljer automatiskt att mejla en manlig journalist istället för en kvinnlig, trots att hatet och hoten oftare drabbar kvinnorna?

19:00

Allting kommer bli bra till slut.
Jag vet inte vad allting är.
Men jag antar att det kommer bli bättre än det här,
och då vet jag inte ens om jag bryr mig om vad eller var allting är.
Bara det blir bra till slut.
Och det kommer det att bli, säger dem.

18:17

23:18

Om allting är svart och vitt så lever jag i någon slags påhittad gråskala.
Ingenting är någonting men någonting är ändå ingenting.

21:23

Man skulle kunna säga att vi är tillbaka i gamla hjulspår,
men efter lite mer än en vecka så känns det mer som att vi aldrig lämnade dem.
Skola från morgon till kväll, frukost, lunch och middag.
Oftast stänger jag av väckarklockan minst en halvtimme senare än jag hade tänk.
Oftast lägger jag mig slutkörd i sängen, framför tv:n när jag kommer hem.

Det känns bra att vara tillbaka i hjulspåren,
att det inte har spårat ut.
Trots att min kropp inte riktigt förstått att det inte längre är lov,
trots att det verkar omöjligt att vakna i tid för att frivilligt åka till skolan klockan åtta.
Det är väl en bit kvar innan jag är tillbaka så djup i spåren,
men jag skulle ändå gissa att det löser sig.

17:47

Jag har varit i ganska många städer.
Men jag har nog aldrig varit med om en stad så halkig som den här.
Både fysiskt och psykiskt.

01:56

För tre år sedan satt jag och väntade på att januari skulle springa förbi.
Väntade på att bli klar med årets första månad för att få åka ifrån Sverige i några månader.
För att få åka till Israel.
När jag kom hem vet jag att jag tänkte på hur sjukt det skulle vara, att tänka tillbaka på allting.
Jag tänkte på hur långt det var kvar innan det var ett år sedan vi var där, innan vi pratade om det med riktig nostalgi.

Nu är det snart tre år sedan.
Jag minns hur bra jag trivdes, hur mycket jag tycka om alla, hur jag älskade atmosfären, hur jag älskade att resa, hur jag hatade doften av äpplen, hur jag lyssnade på musik 8,5 timmar om dagen samtidigt som jag rensade äpplen efter olika klasser.
Jag minns hur mycket skvaller som gick, hur mycket drama som uppstod, hur många fester vi hade, hur vi jämförde hela stället med en dokusåpa.
Jag minns hur det längst rullbanden stod inskrivit tusentals olika namn och årtal, jag minns hur jag tänkte att det var så länge sedan de människorna stod här. Jag minns att jag undrade hur det skulle kännas för mig när allting var så länge sedan.

Ett tag saknade jag det alldeles förfärligt mycket, och jag kan fortfarande sakna det. Idag tänker jag inte att jag ska åka tillbaka, idag tänker jag på hur underbart det var då. Jag undrar vad alla andra som jag träffade där gör. Några pratar jag med ibland, andra minns jag knappt namnet på.
Jag tänker på hur gamla vissa blivit sedan dess, jag med såklart men jag är fortfarande yngst. När vi lämnade kibbutzen tänkte jag på hur hemskt det var att jag aldrig mer skulle träffa de flesta av alla de människorna jag mött där. Idag kan jag se charmen med det. Att vi levde så pass tätt inpå varandra, att vi kom så otroligt nära varandra. Det hela kändes som en evighet, en vecka kändes som en månad trots att allt gick otroligt fort. I verkligheten var vi bara där i två månader.

Jag minns att när vi skulle åka dit så kändes två månader som så oerhört lång tid att spendera i ett annat land. Jag minns att jag var rätt rädd när vi skulle landa, och jag minns framför allt hur osäker och vilsen jag kände mig när jag vaknade på en buss i norra Israel tidigt morgonen efter med flera dussin soldater runt omkring, alla med varsitt maskinvapen liggande i knät samtidigt som de sov. Allt var lite skruvat och konstigt men det gick så fort att se det som något normalt. Två månader.
Idag tänker jag att två månader, det är ju ingenting. Det är knappt 60 dagar som springer förbi utan att man ens hinner stanna upp och tänka på vad man egentligen håller på med.


Tre år. Nu sitter jag här och tänker att jag vet nog ändå vad jag håller på med, och det känns så himla tryggt att jag inte längre är 18 år och vilsen, men framför allt känns det ännu skönare att jag fortfarande har förmågan kvar att vara lite naiv både när jag vill och inte vill.

00:05

Inviger det nya året med en låt. Kanske borde börja skriva i bloggen också?