För ett par dagar sedan fick jag höra rakt i mitt ansikte att jag är ful. Hade jag varit mig själv för bara ett par år sedan hade det troligtvis knäckt mig, idag vet jag lite mer om livet. Jag råkar till exempel veta att jag inte är särskilt ful, att det överhuvudtaget finns ytterst få fula människor i världen och att det finns ungefär sex miljarder åsikter om vad fult egentligen är. Så kommentaren knäckte mig inte totalt, även om det naturligtvis inte var det roligaste jag hört i hela mitt liv, och den gick inte fjäderlätt förbi utan att jag tvivlade en del på mig själv.
Såhär i efterhand funderar jag över varför en sån kommentar fortfarande, till viss del, kan knäcka mig. Jag förstår att det finns människor som tycker att jag är ful, eftersom alla människor tycker olika. Jag accepterar att alla inte tycker om mig, varken min insida eller min utsida - på samma sätt som jag inte heller tycker om alla människor. Alla har rätt till en åsikt, även om man ibland inte behöver uttrycka den eftersom att den bara kommer såra människor.
Efter att ha tänkt och grubblat alldeles för mycket kom jag och tänka på det här. En dokumentär/ föreläsning om hur reklamen påverkar vårt liv och hur vi hela tiden matas med bilden av att alltid behöva vara vackra, och dessutom bilder som talar om för oss hur vi ska se ut för att vara vackra. Det kan vara något av det vettigaste jag sett, så vettigt att jag till och med sett den flera gånger. Så vettig att den till viss del hjälpte mig att förstå att det inte finns någon fast bild över vad som är fint eller fult, utan att den bilden bara är uppbyggd - att den bilden bara är en konstruktion. Det och mycket mer kan ni lära er:
HÄR
och för er som inte har tillräckligt med fritid eller koncentration för att titta på hela föreläsningen så finns en sammanfattning/trailer här:
1 kommentar:
Så himla bra föreläsning, önskar att alla ser den!
Skicka en kommentar